Aftonbladet – 1 februari 1871, sida 2

Harst sköt förlägen ihop sitt arbete. Roland var ju så enfaldig som ett barn. Mr Bede såg än på den ena och än på den andra. Jag sade ej något dylikt, yttrade Hurst bestämdt. Saken är den att Roland ej förstär gyckel. Han gjorde några anmärkningar om sin onkel sir Richard och då inföll Jag: var det du som tog vexeln? ett skämt naturligtvis, ehuru han upptog det allvarsamt. Gå till er plats, mr Yorke, sade Bede. Jag skulle inte för allt i verlden velat stjäla hvarken vexeln eller något annat, inte en gång från gamle Dick, upprepade Roland som stod qvar. Naturligtvis. Var ej barnslig längre. Jag hoppas ni tror mig, sir. Fullkomligt. Gå till er plats, jag är sysselsatt. Roland gick med en ljusning öfver sitt ansigte. Bede Greatorex log för sie sjelf då han tänkte på huru Roland oaktadt sina tjuguåtta år och sina långa resor dock ännu endast var ett barn. Sådana enkla naturer blifva aldrig hvarken gamla eller verldskloka. Etter en kort stunds förlopp inträdde en främling. Icke så alldeles främmande heller, ty mr Bede Greatorex hade sett honom några år förut och för Hurst och Roland var han bekant. Det var mr Butterby, mer än någonsin vaksam och påpasslig. Han kom med anledning af den försvunna vexeln och vände sig genast till Bede som tycktes förvånad och nästan missnöjd att se honom. En polisman vid namn Jelf, till hvilken Bede satte förtroende, hade blifvit anlitad och väntades. Det var mr Jelf vi önskade se, sade Bede något tvärt. i