Aftonbladet – 1 februari 1871, sida 2

a ÄV oo a a 7 TJ AE TAS EE historia, utgör också denna det franska folkets uthållighet, denna dess oförtröttade kamp för fosterlandets ära och bestånd, denna offer-beredviilighet för folkfrihetens ider, den enda verkliga ljuspunkt som strålar den granskande och dömande blicken till mötes. j En vigtig fråga måste härvid — vid tillämpningen på vårt eget fosterland — alltid tränga sig på något hvar. Skulle väl det svenska folket under enahanda omständigheter, hvilka, till följd af rubbade statsrättsliga förbållanden, åtminstone icke äro otänkbara, handla på enahanda sätt? Hvad landet derpå kan svara, vet jag icke. Men för min enskilda del har jag, stödjande mig på min orubbliga och varma tillit till fosterlandet samt djupa förtroende till det svenska folkets trofesthet, utan all tvekan trott mig kunna besvara denna fråga på ett lika naturligt som enkelt sätt. Det skulle det. Gäller det fosterland, hem och härd, skall, jag vill och kan ej annat än antaga det, ej heller det svenska folket kapitulera. Derför talar vår bistoria. Tänkom oss blott Engelbrektg, Gustaf I:s, Gustaf II Adolfs och Carl XII:s tider och strider. Derför talar det svenska fria folklynnets ihärdighet. Tänkom oss blott den uthållighet, hvarmed i sjelfva verket en utbrytning at det svenska folket, nemligen det fiska, kämpade sin sista strid. Derför talar den frivilliga skarpskytterörelsen i våra dagar. Vid blotta föreställningen att ett europeiskt krig botade verlden, hastade ej mindre än omkring 40000 män af den svenska ungdomen, uniformerande och beväpnande sig sjelfva, till lederna. Derför tala alla de af vårt lands söner, som, dertill manade endast af sitt eget inre, alltjemt hasta dit — här eller der — der ett krig uppstår, alltid inträdande i de lad, som strida för en menskligt riktig sak, Tänkom oss blott alla, som hastade att ställa sig under såväl Amerikas stjernbangr som under Danmarks danebrog. Men vill man ej kapitulera när det gäller fosterlandet, så kapitulerar man ej heiler när det gäller uppoffringar för dess försvar. Se der länkarne i den kedja af tankar, som föranledde uppropet. Helt enkelt alltså, det var kärleken till vårt gemensamma fosterland, som dikterade det. Mine herrar! Visserligen vet jag att de resolutioner, som vid ett folkmöte kunna fattas, alls icke äro på något sätt bindande. Men här är också icke fråga om att besluta och formulera några leagstadganden; här är deremot fråga om att uttala en allmän, så enhällig opinion som möjligt. Det är just samtidens största styrka och vackraste egenskap, att folkets opinioner, då de ådsagalägga omisskännvelig fosterlandskärlek, lugn besinning och hållning, ej mer sakna hvarken vigt eller värde. Vi sågo det 1865; med Guds makt skola vi äfven se det 1871. Vår tids samhälle hvilar i sjelfva verket mer uteslutande än förr på folkopinionernas breda och djupa grundval. Frågan om ett lands försvar är också den säkraste och fullkomligaste gradmätaren på ett folks medvetande af sig sjelft. Stiger denna gradmätare, då är folket hvad det bör vara, fosterländskt och högsinnadt, vid full helsa och kraft. Faller det deremot ned till frygpunkten, då kanna vi taga farväl af vårt land, dess nationella bestånd och folkliga frihetssträfvanden. Folkmöten äro, då de besjälas af humanitet samt ega en god och ädel riktning, af ett obestridligt stort moraliskt värde. Intet medel lärer väl såsom de kunna så kraftigt bidraga till att höja de allmänna tänkesätten, intet förmå, såsom de, att lyfta den redborgerliga högsintheten ; intet att komma, såsom de, det fosterländska hjertat att klappa. — — — — — — Den af eleveraa vid Herrestads folkbögskola till f. d. riksdagsmannen J. Andersson i Häckenäs, rörande försvarsväsendet aflätna och af honom vid folkmötet upplästa skrivelsen var af följarde osdalydelse: Hr riksdagsman! Som vi känna att ni, både såsom en folkupplysningens vän i allmänhet och såsom ordförande i Herrestads folkhögskolas styrelse, följer alla våra arbeten med vaksamt intresse, hafva vi, samtlige elever vid Herrestads foikhögskoia, beslutit att meddela eder det resultat, till hvilket vi kommit under trenne sammanhängande diskussionsöfningar, vid hvilka föremålet för våra öfverlåggningar varit den fråga, som nu sysselsätter alia fosterländska bjertan och som snart i medelpunkten af vår provins vid ett allmänt folkmöte skall afhandlas, nemligen frågan om fosterlandets försvar. Vi göra detta så mycket hellre, som vi eljest så ofta sett eder bivista våra diskussionsöfningar. men veta, att ni vid just dessa varit hindrad att sjelf tillstädeskomma. Uppskakade af de hemska pröfningar, Frankrike i denna stund måste undergå, derföre att det icke, liksom sin fiende, i fredens dagar öfvat allt vapenfört manskap i krigsyrket, hafva vi sökt utforska de lärdomar, som vi sjelfva hafva att droga af den nu pågående kampen, och derför hafva vi! främst kommit till den öfvertygelsen, att medverkan till fosterlandets försvar är en helig både pligt och rättighet, hvilken i lika grad åligger hög och låg, rik och fattig; vi ansluta oss således lifligt till dem, hvilka påyrka en allmän nationalbeväpning. Äfven i några särskilda punkter af den stora frågan hafva vi kunnat komma till bestämda enhälliga resultat. Sålunda äro vi alla af den åsigten, att den allmänna folkbeväpningen, för att kun: na blifva ej blott en börda, utan äfven en omtyckt sak,; måste ha sin rot uti obligatoriska vapenöfningar i skolorna. Då vi sett den motvillighet, hvarmed beväringspligten nu ofta fullgöres, har den tanken uppstått hos oss, att, om hvar man, alltifrån pojkåren, vore van vid geväret och öfvad i handgreppen, skulle det ej vidare för honom kännas motbjudande att vid manliga år återtaga detsamma och förkofra sig i de idrotter, för hvilka han redan i sina första år fått håg. Vidare hysa vi den åsigten, att såväl rättighet till friköpning; i hvad form det vara må, som ock lottkastaing om en sådan sak som fosterlandetg försvar, innebure, den förra en orättvisa, den senare ett alltför stort medgifvande åt den sämsta af alla makter elier slumpens. Inträda deremot alla, hög och låg, rik och fat-: ig, i lederna vid hvarandras sida, skulle dels känj lan af lika skyldigheter gentemot fosterlandet !:! lifva mera lefvande hos aila, dels skulle ock mån: : sen, som under nuvarande förhållanden blir en !! goist på sin ensamma torfva, förädlas genora den itvande erfarenheten att tillhöra en kår med en å hög uppgift, som den fosterländska frihetens örsvar och värn. Lemnande de svåra frågorna om indelningsvercets fortvaro eller aflösning åt insigtsfulle statsANSER SARI SAME Dk NON MEDAN Dnr rn