Aftonbladet – 1 februari 1871, sida 2

Från Folkmötet i Linköping. Det tal, hvarmed inbjudaren till mötet, löjtnant Ridderstad, öppnade detsamma, var af följande lydelse: Minoa herrar! Det är med en viss förlägenhet, som jag inför eder nu höjer min röst. I samma mån, som jag icke kan blunda för, utan ganska klart inser min egen ringhet, i samma mån måste jag äfven antaga och föreställa mig möjligheten att kanske rätt många ansett det vara alltför dristigt, kanske till och med öfvermodigt af mig, att ensam ha vågat uppropa till ett allmänt folkmöte, alldrahelst för att samråda och opinera i landets för det närvarande vigtigaste lifsfråga: försvarsfrågan. Erkänna måste jag, att jag äfven sjelf gjort mig den frågan, hvad rätt jag kusde ega dertill, utan att, jag må likaledes erkänna det, ha förmått att derpå gifva ett, inför mitt eget omdöme, nöjaktigt svar. Under loppet af de senare månaderna hafva emeilertid så ödesdigra, i hela vår verldsdel så djupt och så mäktigt ingripande händelser timat, att något hvar icke lärer kunnat undgå att, med blicken fästad på det egna fosterlandet, intagas af en viss fruktan för att stormen, som nu upprör jerlden, äfven skulle kunna nå våra egoa fredliga uster. Vi se tvenne stora och mäktiga kulturfolk kämpa med hvarandra en strid på lif och död. Vi se det ena med väl organiserade och discipinerade, väl rustade och öfvade armåber gå från seger till seger; — vi se det andra, sedan hela 3es8 ordnade, ordinarie försvar likcom för ett trollslag gått förloradt, med storartad och hängifven patriotism, liksom stampa nya och unga, armeer ram ur jorden, för att värna sin nationella ära och sjelfständighet, utan att dock, oaktadt alla anträngningar och uppoffringar, segerlyckan vill rända sig om. Det lärer oss hvad ett väl ordnadt försvar beyder mot ett för tillfället extemporeradt. Vi se huruledes, å ena sidan, segrarne med stänligt växande grymhet sköfla och plundra naboandet samt våldföra sig på dess folk; vi se huru, j Hdra sidan, de besegrade strida, lida och förvilla. Det lärer oss i hvilket bottenlöst djup af olyckor ich elände ett folk, som saknar ett väl ordnadt örsvar, kan försättas. Men detta är icke nog, vi hafva gett och se än nera. Vi hafva sett ett mäktigt och stort kejsardöme ned alla sina armåer — den ena efter den andra — eträcka vapen för fienden och kapitulera; men i se också ett folk, ehuru förkrossadt samt helt ch hållet öfverlåtet åt sig sjelf, hellre kämpa till et sista, än, då det gäller fosterlandet, kapitulera ed sin pligt. Vi hafva sett huruledes öfvermakten slagit en genombrytlig jernkordong af vapen kring en af erldens förnämsta, största och vigtigaste hufvudäder; men vi se också på samma gång en befolking, som hellre än att kapitulera, då det gäller: et fosterländska samvetets bud, kämpar till det sta, till och med underkastande sig hungerns tyrskap.