var färdig att mottaga den tyska kejsarkronan, samt uppmanade grefve Bismarck att uppläsa den derom utfärdade proklamationen till tyska folket. Bismarck, som likaledes bar uniform och Svarta Örnens band, uppläste nu den proklamation som genom telegrafen redan är bekant. Derefter ropade storhertigen af Baden, konung Wilhelms måg, med hög röst: Länge lefve Hans majestät kejsaren af Tyskland! Det blef nu ett jublånde och ett hurrande som aldrig ville taga slut. Dock anmärktes särskildt, att Ludvi XIV:s ryttarstaty, som stod utanför på borggården, ej föll omkull vid dessa hurrastormar. Till sluts utfördes en rörande familjetablå. Man såg kronprinsen böja knä för sin kunglige och kejserlige herr fader, men H. M. konung och kejsar Wilhelm lytte upp, omfamnade och kysste honom. Afven deöfriga medlemmarne af den kongl. kejserliga familjen hugnades med en allra högsta kyss. Musiken spelade upp: Heil Dir im Siegeskrantz; då den ville stämma upp: Ich bin ein Preusse, vinkade kejsaren med handen, att man skulle upphöra, då, såsom det ut tryckligen framhålles i de tyska berättelserna, allerhögst densamme med sin fina takt ögonblickligt fattade det anstötliga i, att man vid detta tillfälle uppvaktade de tyska furstarna och prinsarna med den preussiska folksången. Derpå följde allmän cour, hvarvid kejsaren i synnerhet samtalade med trupperna. Kl half 2 var ceremonien slut. Samma dag hade grefve Bismarck blifvit utnämnd till generaliöjtnant, en titel som han skall sätta bögre värde på än den honom äfven erbjudaa hertigtitein. Under hela ceremonien hade ingen enda af invånarna i Versailles visat sig på de gator som föra till slottet. Victor Emannvels äldste son, prins Ubberto, och hans gemål, prinsessan Margareta, anlände den 23 till Rom och blefvo der entusiastiskt mottagna. Som det redan förut blifvit berättadt, kommer tronföljareparet att nu för alltid uppslå sina bopålar i Rom.