Aftonbladet – 29 januari 1871, sida 1

TT nn rr Tr TT afdelningarne af armen ankommo till Cambrai. Men detta var ingenting mot hvad jag blef vitne till utanför staden. Besluten att närma mig så mycket som möjligt till stridslatsen, förskaffade jag mig en vagn och for 1 går middag kl. 2 från Cambrai på stora landsvägen till Basigny. Vägen var betäckt med soldater, isynnerhet med mobiler och mobiliserade. Det var otäckt smutsigt på vägen och ett fiat iskallt regn föll oupphörligt. Tusentals unga karlar släpade sig mödosamt fram. Ingen talade ett ord; de egde ej kraft dertill. Då och då lyfte de up hufvadet och kastade en förtviflad blick p staden. Bland dem sågs ingen officer, ingen röst förnams som kunde uppmuntra dem. Understundom såg man en soldat vackla och falla till marken och lägg sig i smutsen. Många soldater voro till den grad betäckta med smuts, att de knappt sågo ut som menniskor. Somliga voro barfotade, andra gingo med träskor, andra hade träsko vå ena foten och skinnsko på den andra. Klagomålen öfver skodon äro allmänna — det är ja skor af hopklistrad papp man gilvit oss., säga soldaterna, cefter fem dagar är det bara trasor af dem. Jag måste genomfara en sträcka af fem kilometer, innan jag hunnit igenom det dystra tåget. Jag kände mig just riktigt glad häröfver, då plötsligt — det var just vid en höjd, som hallas Montagae bianche — en vagn kom körande mot mig i stark fart. Den herre som satt bredvid kusken gjorde oupphörligt tecken åt mig. Jag trodde att han ville att jag skulle hålla undan. När vi voro alldeles inpå hvarandra skrek han till mig: Far icke längre, utan vänd om!, Herrn och kusken voro dödsbleka. Der äro de, der äro de! fortsatte han. Hvilka? Preussarne, de skjuta med kanoner på de flyende. Ja ville ej sätta tro dertill. Men strax derpå hörde jag tydligen gevärssalvor, derpå skott ur kanoner som oupphörligt tycktes komma närmare. Mannen hade rätt: Preussarne voro bakom höjderna. Jag tillstår gerna, att jag icke ha denågon lust att se dem på närmare håll och jag for tillbaka. När jag återigen kom till de olyckliga soldaterna hade dessa redan af mannen i vagnen blifvit underrättade att preussarne voro i antågande. Förskräckelsen blef allzän. Qvinnorna störtade ur boningarne, som lågo bredvid landsvägen. De voro utom sig af förfäran och skreko af ångest; formännen piskade ursinnigt på hästarne för att så snabbt som möjligt komma undan; de arma soldaterna gjorde öfvermenskliga ansträngningar för att påskynda sin marsch; några sökte lunka, men knappt bade de tagit några steg förän de mäste stenna, ty det felades dem krafter. Det var en-allmän flykt. Jag tog upp två mobiler i mitt åkdon och ankom vid 4-tiden till Cambrai. — Bullret af åkdonen jå gatorna i staden gjorde att man der ännu ej lagt märke till kanondundret. Vid rådbuset mötte jag en högt ställd person, som på morgonen hade försäkrat mig, att preussarne ej kunde vara i Cambrai på två dagar ännu. Jag meddelade honom hvad jag hört och sett. I samma ögonblick yttrade till mig en förbiridande genieo:ficer ur general Faidherbes stab, med hviiken jag gjort bekantskap i Bapaume: Stanna icke en minut längre, res genast er vägh Flera andra ersoner hörde ordea och wvi skvndade ace