RBIKSDAGEN Sammanträde den 23 Jan. Andra kammaren. Öfverläggningen om statsverkspropositionen. (Slut fr. gårdagsbl.) Ehuru vi i gårdagens nummer af tidningen i korthet angifvit det hufvudsakliga af grefve Wachtmeisters svar på hr Hedins första anförande, anse vi oss dock nu, då detsamma blifvit i Posttidningen in extenso meddeladåt, böra ånyo återgifva detsamma fullständigt: Hans exc. grefve Wachtmeister yttrade: Hr talman! Mine herrar! Under det olyckliga krig, som sedan medlet af förra sommaren fortgått mellan två af Europas mäktigaste nationer, har den svenska pressen, med den yttrande-friket, som alltid utgjort en af svenska folkets heligaste rättigheter, fritt uttalat sina tankar om kriget och om hvad den dervid funnit klandervärdt. Ingen bör väl kunna förebrå K. M:ts regering att hafva i riogaste mån sökt göra intrång i denna fria yttranderätt, eller att, äfven i sådana fall, der ömtåliga förhållanden kunnat dertill föranleda, hafva emot densamma anställt klagomål. Man är äfven skyldig Frankrikes och Preussens representanter härstädes den rättvisa, att de, oaktadt i den fria pressen yttranden esomoftast varit synliga, hvilka måste hafva varit obehagliga såväl för fransmännens f. d. kejsare som äfven för Preussens konung, icke uppmanät svenska regeringen. att, med den rätt tryckfrihetslagen erbjuder, emot denna press anställa åtal. Men på samma gång full frihet lemnats åt den öfriga pressen att yttra sig på det sätt, densamma funnit lämpligast, kan det ej billigtvis fordras, att samma fribet i lika hög grad skolat lemnas den officiella tidning, som är regeringens organ och inför utlandet gäller såsom sådan. Låt vara att denna tidning eger äfven en icke officiel afdelning och att, för hvad deri förekommit, regeringen icke kunnat göras ansvarig. Denna hypotes kan låta säga sig, då fråga endast är om Våra egna inre angelägenheter; men att anföra sådant gentemot en utländsk makt eller en främmande suverän, som ansågs hafva blifvit i denna tidning förnärmad, det vore en sofism, hvars framförande jag icke skuile vilja åtaga mig. Att förebära, det regeringen icke skulle kunna afhålla eller hindra en tidning, som genom att hafva en officiel prägel och dessutom åtnjuter anslag af regeringen, från att yttra sådant, som kuude af en utländsk regeriog uppfattas såsom för densamma förklenande, det vore, för att begagna ett af den sistnämnde talaren nyttjadt uttryck, en vhumbug, hvarmed jag för min del icke skulle vilja framkomma inför nägot kabinett i verlden. Jag anser deremot de enklaste begrepp om internationel höflighet kräfva att, då i en officiel tidning förekommit yttranden sådana som de ifrågavarande, dem en främmande suverän funnit för sig förnärmande, den man, som har sig uppdraget att underhålla det goda förståndet mellan de förenade rikena och främmande makter, bör uttala sitt missbilligande deraf, äfven om den förnärmade suveränen icke varit någon annan än fursten af Monaco. Då klagomål från den preussiska regeringen ingått deröfver, att i den tidning, som vore att anse såsom Svenska regeringens officiella organ, influtit yttranden, som varit för preussiska suveränen förnärmande, har jag, såsom den der bar mig anförtrodd ledningen af de förenade rikenas förhållanden till främmande makter, således ansett såsom min pligt dels att beklaga, att sådana yttranden influtit i den ifrågavarande tidningens icke officiella afdelning, dels att meddela upplysning om det förhållande, hvari regeringen och tidningen stodo till hvarandra och i hvad mån densamma kunde anses såsom en regeringens organ; hvarjemte jag, inseende att den ställning regeringen och tidninogen intagit till hvarandra icke kunde framgent ega bestånd utan men för de förenade rikenas förhållande till främmande makter, tillkänvegifvit att det vore min afsigt att hos regeringen göra hemställan derom, att en förändring i detta hänseende måtte åvägabringas. Tvenne sätt funnos för att åstadkomma en sådan förändring. Det ena att den ifrågavarande tidningens privilegium öfverflyttades på en annan tidning, och det andra att tidningen gjordes till en uteslutande officiel tidning, för hvars hela innehåll regeringen bure ansvaret. Regeringen har ansett den senare utvägen vara den riktigaste och derföre beslutit sig för densamma. Den föregående talaren har yttrat, att ansvaret för den af honom klandrade åtgärden borde kännas tungt för utrikesministern. Jag erkänner att ansvaret, om sådant bör finnas, drabbar mig ensam, icke de förenade rikenas mivister i Beriin; ty det är jag som på eget bevåg har vidtagit den anmärkta åt gärden och sedermera underställt densamma rege ringens beprötvande för att derå erhålla dess sank tion, . Jag hyser den förhoppning, att jag denna fråga ta yttrat Ope lfvilestgöran 8