styrelsen har ock i dag utgjort föremål för den jädle grefvens uppmärksamhet och har såsom vanIl jligt fått sitta emellan. Af flera talare ha anmärkningar blifvit gjorda mot medlens anskaffande ge-nom lån, emedan sågom orden fallit man icke bör , låna för de dagliga behofven. Är då försvarets 1 J ordnande ett behof endast för dagen? Äro icke I de gevär, vi nu tänka förskaffa oss, användbara r läfven för våra efterkommande och för dem nöd? vändiga? Frågan är då, om det finnes någon I lannan utväg för mediens anskaffande. Ean talare 1 på Stockholmsbänken har för sådant ändamål an-tydt den tillgång, sora skulle beredas landet, genom att man pålade K. M:t den bevillning, sora skall utgöra grund för vapenskatten. År detta verkligen hans allvar, må han göra denna fråga till föremål för en särskild motion. Samma talare bar uttryck sin önskan att regeringen måtte uppträda mera ledande, under det en annan ledamot I på Stockholmsbänken vill att initiativet skall hvila I I hos riksdagen. Af sådana stridiga yrkanden kan ) I raan finna huru obestämd representationen är. I Man har dessutom för stora fordringar på regei Iringen. då man begär, att den skall på 8 månader -I hinna lösa alla de frågor som stå på dagordningen. : Allt kan icke ske på en gång, utan låtom oss till Jen början ge till att vi vid denna riksdag få en lycklig lösning af försvarsoch fattigvårdsfråI gorna. Statsrådet frih. Leijonhufvud: Orsaken, hvarI för icke någon plan till sjöförsvarets ordnande T blifvit framlagd eller några större summor dertill begärda, vore den, att landtförsvaret, gom utan Itvitvel vore hufvudsaken, för! närvarande kräfde lalia de uppoffringar, nationen kunde tåla. Regeringen ansåge sig dessutom icke böra föreslå upptagande af större lån än som kunde af den nu lefI vande generationen amorterag. Den stä diga utI veckling sjövapnet undergår gjorde det nära nog I omöjligt att framlägga någon mera omfattande plan rörande detsammas ordnande. Frågan om CarlsI kronas befästande måste först lösas, ty derpå berodde flottans öde. Frih. Åkerhjelm hade icke tänkt yttra sig om iden k. propositionen, men bade dock nödgats beI gära ordet med anledning af ett föröfrigt lysande föredrag, som på förmiddagen blifvit inom kamI maren hållet. Tal. hade icke väntat att det skulle I gå så långt att sådana ord här skulle fällas. ReI geringen hade gjort hvad hon bort, då hon ihågI kommit att hon representerade ett litet folk, som ville bibehålla sin neutralitet. Dylika ord, som de här fällda, kunde visserligen låta höra sig i det engelska parlamentet. Det kunde anstå en Jules Favre, en Ollivier att yttra dem i den franska lagstiftande kåren, då detta land ännu egde en sådan, men en medlem af den svenska representåtionen borde icke uttala dem. Hr Hedin borde påminna sig, att representanten måste väga sina ord mera än journalisten, som skrifver för aftonens publik, och att han icke för den tvetydiga äran att se sitt namn nämndt i utländska telegrammer bland nyheter från Moldau och WalJachiet eller från Lippe-Detmold har lof att fälla för landet komprometterande yttranden. Om man kunde för nationen göra begriplig rätta betydelsen af det amerikanska ordet humbug, skulle den snarare använda dettå ord om dem, som söka i riksdagens debatter indraga dep utländska politiken, än om dem som ha sig uppdraget att söka betrygga rikets lugn och säkerhet. Tal. hade så uppfattat sin pligt som representant, att han trodde sig böra i främsta rummet söka bevara åt grundlagen dess helgd, åt fäderneslandet dess värdig! ec och åt sina valmän den välsignelsebringande freden. (Åtskilliga bifallsrop.) Hr Hierta fick härefter ordet. För hans yttrande skola vi, på den ärade talarens begäran, i morgon fullständigare redogöra efter protokoliet. Hr Hedin. Jag behöfver ej länge upptaga eder och kammarens tid, för att besvara anmärkningarne mot mitt yttrande under förmiddagens sammanträde. Till en början konstaterar jag, att hr utrikesministern bekräftat det faktiska af hvad jag mot honom anfört. Mot min karakteristik af ans förfarande har han visserligen yttrat ett par invändningar, men de synas mig ej hålla stånd mot en närmare granskning. Hr utrikesministern förklarade, att man ej, utan att nedlåta sig till en sofism — hvilket han naturligtvis ej velat göra — ej kunde inför utlandet åberopa sig på skilnaden mellan Posttidningens officiella och icke officiella afdelning; man skulle ej blifva förstådd, ej blifva trodd. Jag frågar då för det första: hvad är det för slags personer, som representera oss i utlandet, om de ej kunna göra sig förstådda eller ej bli trodda, när de nn sin regeriogs befallning redogöra för ett faktiskt förhållåande i vårt land? Och för det andra nödgas jag anmärka, att den s. k. sofism, till hvilken hr utrikesministern förklarat det vara omöjligt att nedläta sig, har man dock verkligen. Jag påminner om meddelandet i Posttidningen den 12 September; det vet enhvar, att detta meddelande alls icke tillkommit för att upplysa den svenska allmänheten om något, som hon icke visste förut, eller för att lugna en svensk förtrytelse, som icke fanns till. Nej, detta meddelande var beräknadt just för utlandet. — Herr utrikesministern har sagt, att de enklaste begrepp om internationel höflighet fordrade en ursäkt. Mig synes det begrepp långt ifrån enkelt, som fordrar en ursäkt från dens sida, hvilken ingenting. tadelvärdt begått, och regeringen hade ingenting att på sina eller statens vägnar ursäkta. i afton ha vi hört hr utrikesministern bekänna den grundsatsen, att ett litet folk, såsom vårt, bör vid alla tillfällen proklamera sin rätt, gifva tillkänna sin vilja att stå på sin rätt; jag tror mig hafva fullt korrekt återgifvit ordalagen Jag beklagar, att denna grundsats ej var hr utrikesministerns i September månad förlidet år. En ärad talare på denna bänk har, i ett mot mig riktadt anförande, påstått och beklagat, att debatten utsväfvat, samt yttrat att han ej kunnat tro att det kunde gå så långt, hvarjemte han ordat om sin ömhet för grundlagens helgd. Denna anmärkning har en dubbel adress, en synlig och osynlig. På den förre står mitt namn, men den senare hänvisar till talmannen. Alla erkänna vi med vördnadsfull tacksamhet den libersalitet och ; humanitet, som vi från hr talmannen röna, men i att dessa egenskaper skulle göra sig gällande deri hän, att talmannen tilläte mig eller någon annan af kammarens ledamöter, att öfverskrida de at grundlagen utstakade gränser, det här jag förut aldrig hört någon förutsätta. Den ärade talaren bar yttrat något om braskande fraser rörande utrikespolitiken. Hvad först i fraserna angår, var den beskyllningen något ovänI tad, att jag icke yttrat mig i sak eller att jag an! vänder andra eller flere ord, än som lagom behöfI vas för att uttrycka min mening; och hvad talet : om inblandning i vår utrikes politik angår, så ber jag att få hemställa, buruvida den tilliämnade re; geringsåtgärd rörande Posttidningen, som hr ut; rikesministern lät kungöra i Berlin, utan våld mot all rimlighet och vanligt språkbruk kan betecknas såsom en utrikespolitisk fråga. Om så icke är för; hållandet, torde beskyllningen att jag, enligt före; dömen från frihetstiden, velat obebörigt indraga utrikespolitiken i riksdagens förhandlingar och inkräkta på K. M:ts maktområde, vara gripen ur luften. Om för öfrigt något är fras, så är det de . nedsättande omdömena i tid och otid om nämnda period i vår historia. Jag behöfver kanske ej er: inra den ärade talaren om något som nyligen be: gkrifvita i ett utmärkt historiskt arbete, huru ryska sändebudet von Korffs oförsyntheter temligen undfallande mottogos af regeringen, men att de bland ständerna väckte en förtrytelse, gom i den 8. k. nationella förklaripgen framträdde till värn för landets värdighet. Ej allt var, under frihetstiden, svaghet, split och korruption. . Samme talare, för hvilkens ord jag eljest hyser den största aktning, har äfven till mig riktat något yttrande om namn, som omtalas i utländska tidningars telegramafdelningar. Jag förstår ej, hvad han åsyftar, men gissar att han åsyfsat en . qvickhet, dertill förledd, fruxtar jag, af några