Aftonbladet – 27 januari 1871, sida 1

trädde i ett annat rum och modten yttrade: Nelly har kommit för att önska pappa godsatt. Vid bordet satt en man ifrigt sysselsatt att skrifva, ljusskenet var mildradt af en skärm. Han såg upp med ett gladt leende, som visade likheten emellan fadren och barnet. Samma intsgande anletsdråg, samma skära hy och leende blå ögon. Det var James Channing eller Hamish, som mah brukade kalla honom. Han var knappt trettio år, reslig, smärt och välväxt, öfver sex fot hög, med ett vackert, tilldragande utseende. Nelly, redan glömsk af bannorna, flög med ett giädjeskri i kans famn. Nå hvad har den här lilla damen haft för sig, som ej varit inne:hos mig förut i afton? frågade han. Hon har varit ute och gått, Hamish, och jag visste också att du är så sysselsatt, svarade mrs Channing i barnets ställe. Ja, jag har brådtom, jag har ej ens några minuter lediga åt min älskiiog i qväll,, sade ban ömt med en kyss på de rosiga läpparne. Nelly får gå i säng och drömma om pappa i stället. Men du får ju tid bara skeppet kommer hamn, pappa,, sade barnet. Godt om tid. Och skeppet blir en bok. Ja, det kan hända Och för lycka med sig? Ja, om Gad så villl De sista orden sades med lägre röst och ett uttryck af andskt och hopp; em glad, innerlig förtröstan lyste ur de blåa ögonen och kastade liksom en strålglans öfver hans drag, men han sade ej mera, icke en gång i hustruns ochbarnets närvaro kunde han yttra sig om den glädje som denna framtidsdröm ingat honöm, (Forts.) -e