Aftonbladet – 26 januari 1871, sida 1

Presten smålog, Han hade redan vant sig vid sin nye väns något högtrafvande talesätt. Vi äro båda två i beroende ställning här i huset, hon lärarinna och jag skrifvare på byrån, fortfor Roland, men stor sak i det, lyckan kan väl väna sig igen. Jag sade så just nyss åt Annabel, men hon skickade bort mig, jag språkade alldeles för mycket med henne, sade hon, och folk säg på oss. Kanske var det så, ty hon rodnade oupphörligt. Och för art få henne blek igen står ni här och oupphörligt betraktar henne, anmärkte mr Olilivera och log på nytt, ehuru hars leenden anvars brukade vara sällsynta. Så der ja! altid bär jag mig dumt åt, men sant ingen att säga, tycker jag det inte finns någon annan som det lörar mödan att se på. Se nu igen! den der gula klädningen med ingenting inunder, jag vill väl hoppas att mamma och systrarne ej antsgit detta brak, om det också är modernt. Nu går jag tillbaka till henne, fortfor ban efter något uppehåll, det är ju synd och skam att hon skall sitta så der ensam och inte ha nägst annat att se på än de här modeilerna. Om Arthur vore här, så förde han visst bort henne. Roland, red sBiva vanor från Port Natal, bade ej ännu Järt något af verldslifvets fordringar och ytrade oförbehållsamt hvad han tänkte. — Trängselo var jost nu som störst och han måste förblifva på sin plats: Längre än någon annan, kunde han likväl fortiarande betrakta Annabel, fastän mr Ollivera, som knappt nådde honom till axeln, endast då och då såg en skymt af henne. Månrgen ubdrade med intresse hvem den vackre, reslige ynglingen kunde vara, med de ofantliga hvita hardskarne och det godiynta utseendet lika öppet som ett barns. Obesväradt kouffade Roland sig väg geI nom trängseln och tog ännu en gång plats