nu tillräckligt gynnade. Jag vet åtminstone ingå tjenster så angenäma som deras, ty de bafva goda jlöner, men ingentipg att göra. Jag kommer nu till mathållningen vid garnisonsregementena. Vid en jemförelse i detta afseende mellan Sverige och Preussen, har jag funnit, att portionspriset här är öfverdrifvet högs. Jag tror, att orsaken härtill är den, att såväl i Stockholm som TIandsorten, hvarest konkurensen är ringa, födoämnenas anskaffning upplåtes på entreprenad. Dessa priser måste nedtvingas utan att manskapet derföre kommer att, svälta, hvilket jag visst icke önskar. — Till infanterigevär har man begärt 4,500,000 rdr. Då vi här i landet icke kunna il verka mera än cirka 40,000 gevär årligen, ser jag ingen anledning, hvarför man skall på em fång slumpa bort en så betydlig summa. Mot det ör byggnadsbehof begärda anslaget af 2,042,975 rdr vill jag anmärka, att en god materiel är af större vigt vid ett försvar, än beqväma kasernbyggnader. Hvad 5:e hufvudtiteln vidkommer, är ex ligt min tanke flottan lika nödvändig för vårt försvar som landtarmån, hvadan de af br sjöministern antydda 24 millionerna icke torde låta vänta länge på sig. En liten jemkning inom embetsmannaklassen förekommer på denna titel. Hr sjöministern kar nemligen föreslagit; att expeditionsoch pretokollssekreterare-tjensterna vid nuvarande innehafvarnes afgång må förenas till en tjenst. Detta är ett efterföljansvärdt exempel. Den 6:e hufvudtiteln ger mig anledning till åtskilliga anmärkningar. Jag ser der en mängd öfverflödiga tjenster, som utan afsaknad kunna indragas. Den praktiska erfarenheten lärer dessutom, att ju flera tjenare man har, desto mera latas de och göra spektakel. Hvad särskildt jernvägstrafiken beträffar har je redan tillförene viset, att dess utgifter kunde nedsättas med 1 million. En minskning af 700,000 rår bar redan verkligen egt rum, men änpu återstå 300,000 rdr, som kunna sparas. Gif mig äfven dem så skall jag tiga sedan. (Talaren gjorde här åtskilliga jemförelser mellan administrationen vid statens banor och vid Borås—Wenersborgsbanan gående derpå ut att visa, huru de förra äro belastade med en mängd öfverflödiga tjenstemän.) Jag kommer nu att vidröra ett ämne, som icke förekommer i den kongl. Ra ositionen nemligen jernvägsbyggnadsstyrelsen. Redan år 1866 eller 67 infordrade K. M:t trafikoch byggnadsstyrelsernas utlåtande huruvida de kunde sammanslås, hvartill trafikstyrelsen svarade, att sådant ginge för sig när sammanbindningsbanan och nordvestra stambanair en gång blifva färdiga. Detta kommer att inträffa i år och jag bönfaller om, att vi då må blifva gvitt denna byggnadsstyrelse, ty hvad skall man väl säga om en styrelse, som ena året gör upp kostnadsförslag till en bana, hvilket har en slutsumma af 12 millioner, men ett annat år kommer med ett nytt förslag till samma bana 2 millioner billigare och det fastän den förbinder sig bygga banan lika god som enligt det första förslaget. En ganska märklig operation tillåter sig samma styrelse, då den beräknar rörelsematerielen till 75,000 rdr pr mil, ehuru den väl kär ner, att 100,000 rdr dertill erfordras, Har icke en sådan styrelse brutit stafven öfver sig sjelf? Om de för jernvägsbyggnader begärda anslagen yttrar jag mig icke, då jag möjligen i denna fråga kan synas partisk. Summan af hvad jag nu sagt är, att vi måste spara på alla möjliga håll. Derföre vill jag dock icke uppträda mot det förslag till armåns omorganisation, vi hafva att vänta, ty jag vill, att man i detta afseende skall göra allt, hvad behofvet kräfver. Hvad beträffar sättet för åstadkommande af medel till denna omorganisation, måste jag säga, att i mitt tycke lån för fyllandet af dagliga behof äro förskräckliga. De leda alltid till undergång, det må vara staten elier den enskilde som lånar. Jag vill underkasta mig en vapenskatt för 1 å 2 år men icke för 12, ty då blir skulden evig. Vi beslöto i fjor ett lån på 40 millioner. Skola vi nu försöka ytterligare upplåna 18 millioner, är ag rädd detta skall inverka menligt på vår krelit, som för närvarande lyckligtvis är ganska god ch hvilken vi framförallt böra noga akta. På varje hufvudtitel kunna vi dock, hvilket jag ock åpekat, göra inskränkningar. Genom en tobakskatt vore det Jätt att bereda en tillgång på ett var millioner. Äfven kunde det vara skäl att löja stämpelpappersafgiften. Jag kan icke unlerlåta att här påpeka den i en oroväckande grad ig ökande folkminskningen, som till största deen härrör af emigrationen. Denna kan dock icke örhindras genom vidtagandet at politiska och soiala reformer, ty dess orsak ligger i det missöje, som sprides genom den olycksaliga pressen, vilken. i årtionden predikat för folket, att det örtryckes, öfverhopas med skatter med mera dyikt. Jag måste dock erkänna att det endast år jen låga, infernaliska pressen som numera förer etta språk. Nu slutligen ett par ord om mig sjelf, ehuru ag medgifver, att det är ett dåligt ämne, jag då äljer. Det bar tyvärr kommit så långt, att, när n talare här framställer sina tankar, man frågar, vad vill han? Likasom det icke vore möjligt, tt man vill sitt fädernesland något väl. Så säer man städse om mig: han har bestämdt nåra jernvägar i tankarne,. Men, mine herrar, jag ygger min jernväg sjelf och tänker icke tigga der om någon hjelp dertill. Jag har kanske i dag öfverträdt det rätta och assande, men jag vill i så fall visst icke undanraga mig det straff, jag såsom embetsman förjenar, ty ingen kan högre än jeg påyrka embetshännens afsättlighet och en motion i sådant syfte kulle af mig med glädje understödjas. Kanske ade min pligt varit, att afsäga rig mitt embete onan jag i dag uppträdde. Inom den ort, jag tillör, har man dock alltför många inteckniogar i nig, för att jag godvilligt skulle låta förmå mig ertill.Emellertid vill jag icke undandraga mig let straff, jag möjligen förtjenar. Innan jag gifer ifrån mig ordet vill jag besvara den fråga, oan så ofta gör om mig: hvad vill han? Jag ill vara den Gambetta; som försonar de stridiga pinionerna och jag önskar ingenting högre, än tt Gud måtte bevara mitt älskade fådernesland! (Forts. följer.) ass sen————— ne