Aftonbladet – 25 januari 1871, sida 2

väggen. Mr Oliivera, i sina bemödanden att jkomima undan, stötte pä honom. De voro nu ganska goda vänner och Roland brukade ofta komma in och helsa på honom. Tycker ni inte,, började Roland, att det här är nästan för starkt? Menar ni trängseln ? Jag menar ällting. Somliga af fruntimmerna se ju ut som om de glömt bort att kläda på sig. Hvarföre göra de så?, Emedan de inbilla sig att bruket så fordrar, förmodar jag, sade mr Ollivera med en krökniog på läppen. Då måste de ha skaffat sig detta bruk från kaffrerna,, återtog Roland. När man varit i beröriog med denna vilda stam — och slagits med dem, till och med, både män och qvinnor — så behöfver man välinte vara så fasligt nogräknad, mr Ollivera, men ändå tycker jag inte att detta är rätt passande. Mr Öllivera antydde att man ej kunde tveka om att det var högst opassande. Dernere i min hemort, Helstonleigh, klädde de sig anständigt,, anmärkte Roland, med glömska af att hans minnen derifrån dåäterade sig för sju år tillbaka och att det obevekliga modet sträcker sitt välde åt alla håll, både när och fjerran. Se på den der flickan också, är hon inte förtjusande? Mr Ollivera töljde med lätt förvåving riktningen af talarens blickar och varseblef ett ungt fruntimmer, sittande i ett hörn. Hennes hvita klädning; det flätade håret, den: fina, friska färgen öfver de ungdomliga dragen, allt var täckt och blygsatbt som hon själf. Så se flickorna ut der hemma, mr Öllivera (Forts. )