Aftonbladet – 24 januari 1871, sida 1

hans djupaste deltagande. En karl vid namn Gisby, som han nyligen fått reda på, låg döende, icke i så stor lekamlig nöd, som många andra, men i fråga om andlig tröst kunde ingen bättre än han behöfva hjelp. Så småningom hade mr Ollivera erfarit hans lefnadsäden. Han hade förr varit i tjenst hos advokaten Kene, numera domare, eedan han aret förut tillträdt detta embete. Under karlens tjenstetid hos honom hade en silfverkanna försvunnit, omständigheterna häntydde på att Gisby begått stölden och han blef afskedad. Mannen var likväl icke skyldig — det hade han bedyrat för mr Ollivera — men den misstanke som hvilade på honom tycktes hafva förhärdat hans sinne. Då presten i dag setat vid hans läger för att läsa och bedja med honom, hade han ej velat lyssna dertill. sHvad är det värdt, då sir Thomas ändå tror mig vara brottslig? Det syntes tydligt för mr Ollivera att karlen haft stor aktning för sin husbonde och led af att ha förlorat sitt anseende hos honom. Derom vittnade ytterligare denna begäran: Vill pi oå till honom sir, nä: jag är död, och säga onom sanningen att jag icke var den skyllige. Jag har icke stulit kannan och vet ej hvem som gjorde det Återkommen hem med dessa ord ännu ljulande för sitt öra, kunde mr Ollivera ej få imnet ur sina tankar. Så länge bördan af len orättvisa misstanken ännu hvilade på Gisby, skulle han förblifva i sin hårdnackade ikgiltighet för all andlig tröst. Jag måste bedja Kene besöka honomp, tänkte mr Ollivera. Om han för sin förra husbonde får upprepa sin oskuld och blir trodd, skall det söra honom godt. Jag undrar om Kene är staden. Uttröttad af dagens mödor, ty han var ej mycket stark, ville mr Ollivera icke gerna atsätta sig för att förgäfves söka mr Kene hans temligen aflägna bostad, då han ej var säker på att träffa honom der. Tiden burde likväl ej försommas, ty Gisby kunde