Aftonbladet – 23 januari 1871, sida 2

land sig igenkänna en af sina barndomsvänner, sedan gift med hans kusin William York. Han skyndade fram och fattade henne hand. Ni är ju Constance Channing? Nejo, svarade den unga damen förvånad, mitt namn är Avnabel. Mr Roland Yorkes första rörelse var att omsluta det vackra ansigtet med sina båda bänder och bjertligt kyssa dete Skrämd, rodnande och nästan gråtande, drog sig den unga flickan tillbaka. Hura vågar ni? frågade hon upprörd och harmsen. Ar pi från edra sinnen; sir ? Herre Gud, kärner du inte igen mig, Annabel? Jag är din gamla lekkamrat, Roland Yorke.n Bör det gifva er rätt att förolämpa mig? Jag borde hafva förstått att det ej kuude vara uvågon annan, tillade hon iögonblickets harm. Ah, Anngabel, det var endast för jag blef gå glad. Jag brukade ju alltid kysea dig, det mins du väl, då du var en liten flicka och jag en lång odåga. Ack, så roligt att få se dig, det var det allra käraste möte jsg kunde få! Var nu inte ond längre utan räck mig handen och låt oss vara vänner. Att länge vara missnöjd på Roland var nästan omöjligt. Han fattade ånyo Annsbels hand och var nära att krama sönder dep, De bjertliga orden och — vi måste bekänna det — hans smickrande beröm och uppriktiga beundran framlockade åter ett leende hos den rodgande Annabel. Rolands förtjueta blickar tycktes vilja sluka henp; Jäg må sägs, att jag aldrig imitt lif sett vågon så söt. Ännu vackrare än din syster; jag trogde du var Constance, förstår du; men huru kunde bon vara så dum och gifta sig med William Yorkel, Dan andra damen spm tycktes finna upps