Aftonbladet – 23 januari 1871, sida 1

I riksdagens båda kamrar pågå i dag lifliga debatter med anledning af den k. proositionen om statsverkets tillstånd och beof. Detta var också att vänta med afseende på en framställning, som tager i så ovanlig grad folkets offervillighet i anspråk. I Första kammaren öppnades öfverläggningen af grefve Henning Hamilton, som, under förklarande att han ansåg den för försvarsväsendets iståndsättande begärda summan ej vara öfverdrifven, uttalade några betänkligheter ur konstitutionel och praktisk synpukt mot lämpligheten att genom lån anskaffa de behöfliga medlen. I förra hänseendet åberopade han 58 och 59, R. F som har ansåg antyda att för fyllande af de löpande statsbehofven låneutvägen ej borde anlitas, och i sednare hänseendet åter ansåg han det vara af vigt att man ej förlorade ur sigte, att den nu begärda summan endast kunde betraktas såsom en grundläggniog och att vi måste bereda oss på ytterligare utgifter för försvarsväsendets follkomnande, och att således den period, då det nu ifrågasatta lånet skulle återbetalas finge sina egna bördor att bära. Vidare framhöll han olägenheterna deraf i finansielt hänseende att riksgäldskontoret, genom negocierandet samtidigt af två lån, jernvägslånet och det nu ifrågasatta, skulle konkurrera med sig sjelf. Den fond som skulle afses för lånets amorteriog anså han äfven olämplig, då man icke kunde på förhand veta till hvad belopp bevillningen komme att uppgå. Han ansåg beloppet böra genom beskattning åstadkommas och hänvisade i det hänseendet på åtskilliga tullsatser, som kunde höjas utan rubbniog af tullsystemet, på deh förr ifrågasatta tobaksskatten, samt på bränvinstillverkningsoch stämpeolpappersafgifterna som jemväl kunde höjas. Han förklarade dock slutligen, att äfven om större delen af beloppet måste läggas på andra artikelns bevillning, skulle han dock hellre bifalla detta än lemna landets försvarsanstalter i ofullständigt skick. Hr Wallenberg vände sig först mot framställningarne rörande femte hufvudtiteln, beklagande att flottans intressen voro i så hög grad förbisedda, att sjöministern till och med afhände sig tillgångar, som varit för gjöförsvaret afsedda och för detsamma väl behöfliga. Tal. framställde i sammanhang härmed en temligen omfattande kritik af hela sjöförsvarsväsendet såväl hvad personalens organisation som materielen angick. Öfvergående derefter till sjette hufvadtiteln uttalade han betänkligheter mot de enskilda jernvägarnes understödjande genom direkta ansiag. Mao borde försöka hura många bolag, som kunde komma till stånd med låneonderstöd innan raan bortskänker några medel såsom gåtvor. Med afseende å sättet att åstadktowma de till försvarsväsendets iståndsättande erforderliga medlen trodde han art bevillningsatskottet borde se sig om på alla håll att fiona utvägar, och hvad särskildt låneförslaget angick, anmärkte han, att i propositionen ej förekomme ett spår till tanke att ordoa statens upplåningar. He v. Koch hänvisade på förhöjd bränvinsskatt såsom utväg att åstadkomma de behöfliga medlen. Med afseende å den föreslagoa lagbyrån, ansåg han lämpligare att K. M:t fioge frihet att använda anslaget till anställande för ändamålet af flere personer om så fannes behöfligt. Frib. A. C. Raab vidrörde med lätt hand kontrasten mellan yttrandet i trontalet om den yttre politiska ställningen och ursäkten i Berlin för innehållet af en svensk tidningsartikel. Med hänsyn till försvarsanstelterna beklagade han, likasom hr Wal enberg, att man förbisåge behofvet af en flotta, ehuru den fiende, som kan komma att anfslla oss, måste komma öfver sjön. För åstadkommande af medel till försvarsväsendets ordnande förordade han intörandet af tobaksskatt. Äfven hr Hasselrot ansåg lämpligast att åstadkomma medlen genom indirekt beskattning, och frih. Sprengtporten, yttrande sig i samma riktning, trodde det icke vara någon olycka om behöfliga ändringar i tulltaxan skulle föranleda en rubbning i tullsystemet. Statsrädet Wern försvarade den i den k. propositionen frawlagda finansplan, och sökte visa, att man genom upptagaude af ett lån som amorterades på 12 år och för hvilket bördan således drabbade den nu lefvande generationen, alldeles icke kunde sägas kasta på framtiden bördan af de åtgärder, som åsyftades. Om utgiften fördelades på 6 år, 1 10 år eller 12 år vore skilnaden i detta änseende icke synnerligen betydlig, Han uttalade derjemte den åsigt, att en skatt, hvars belopp. rättar sig efter den direkta bevillningen ger en säkrare inko ast än en indirekt skatt och icke såsom den sistoämnde tillfogar den fattige ett lidande. Herr von Ehrenheim ansåg det för ea illusion att tro, det någonting som fordrar stora omkostnader kan åstadkommas på kort tid utan att upptaga ett låna, I fall indirekt beskattning framdele3 skulle behöfvas, ansåg han tobaksskatt lämpligast, men föredrog i allmänhet direkt skatt, emedan den indirekta töreträdesvis drabbar den fattige. I andra kammaren öppnades öfverläggniogen af-hr Mankell, som förklarada sig ha häpnat öfver de stora anslag som blifvit begärda. Anslagen å 4:de hufvadtiteln gåfve anledning ifrågasätta om krigsfara stode tör dörren. Tal. anmärkte för öfrigt, att de till svor del grundade sig på ett förslag till armöorganisation, som ännu ej blifvit framlagdt, än mindre antaget. Han framhöll slutligen vissa politiska och sociala reformer, förutom hvilka vår sjelfständighet ej kunde anses betryggad. He Jöns Pehrsson talade i allmänhet mot de stora anslagen och förklarads sig göra indeloingsverkets afskeHande till vilkor för bifall till hvarj armeorganisation, Statsrådet Bergsiröm benötte hr Mankells yttrande: Regeringen, sade ban, handlar icke inkonstitotionelt, då hon föreslår fulxets representanter att bevilja medel till betäckande af den brist, som uppstått inom en eller annam förvaltningsgreo. Hr Mankell har uttryckt sin farhåga, att regeringen afsett det begärda anslaget för krigsrustningar. Detta är sanot, ty ett krig kan komma när som halet — Man här ioka allonaet falla mm sin