Aftonbladet – 20 januari 1871, sida 3

dock så tät, att, fastän han visste sig vara inom synkretsen för Duinamändes fyr, det skulle hafva varit stor fara att fortgå vidare. Inkommen på 12 å 13 famnars vatten, vändes åter till sjös nordvart ut på 25 å 28 famnars djup. Uti den i Rigaviken med våldsamhet brytande sjön afbräcktes härvid klyfvarbommen. I trenne långa och stormiga nätter och dagar, eller från och med måndagen den 19 till och med onsdagen den 21, upprepades samma försök, nemligen att hålla ned emot inloppet på 13 famnars vatten och åter vända nordvart på djupare vatten, utan att man i snötjockan kunde upptäcka något ledande föremål för inloppet till Bolderaa. Och under hvilka omständigheter! En bitande nordlig storm under 20 a 25 graders köld och en nedisning, som alltjemt antog de mest hotande dimensioner. Framför den qvarsittande stumpen af klyfvarbommen och förstäfven hade bildat sig en enda ismassa, som blef allt större och större, och som slutligen antog formen af en gallionsbild eller gubbe, af de mest gigantiska proportioner, lutande sig bakåt öfver backen, och slutligen sammanfrysande med, denna i en enda kolossal isklump, inneslöt denna ismassa hela förskeppet med ankare, spel och allt upp emot den å haltva fockmasten nedfirade fockrån. Denna förökade tyngd för-ut om flera hundra centner nedtryckte förskeppet 2 fot, så att propellern akter-ut började lyftas öfver vattnet. Onsdagen den 21 Dec. gaf ändtligen hopp om att man snart måtte komma i bamn, ty stormen hade aftagit och man fick sigte af land öster om inloppet; men just som man väntade att i solnedgången få se Dänamindes fyr, drog en tät tjocka öfver synkretsen, och man måste änyo för fjerde gången vända till sjös. Fartygets däck från fockmasten fram till maskiokappen var då betäckt af ett tre fot tjockt isleger. Hela qvällen arbetades med af-isning. En annan syn, som i ej mindre grad var af hotande egenskap, framställde sig snart för de stackars 11 sversker, som jemte befälhafvaren utgjorde det lilla ängfartygets besättning. Det var massor af drif-is, som föregående dagars nordliga stormar lösryckt från södra kusterna af Dagö och Ösel, och som nu med fart kommo dem till mötes. Raskhet och beslutsamhet voro nu af nöden. KI. var 6 på aftonen, då denna is observerades. Kursen, som varit nordlig, förändrades nu till vest. Kl. 1 på natten var man qvitt denna farliga motståndsre. Men hvad man ej var qvitt var anblicken af något annat. Här syntes en af besättningen med förfrusen haka, der en annen med händerna i samma skick, der en med hvita blåsor i ansigtet. Befälhafvaren, som kände en viss oro häröfver, hade aftagit stöflarne för att granska sina fötter. Tårna voro hvita. Här gällde att snart komiba i hamn och få hastig hjelp. Detta dröjde dock ännu länge. Lodningar verkställdes ofta, oaktadt förfrusna händer. KL half 2 f. m. torsdagen den 22 arngaf lodet 24 famnar. Vinden var NNO., laber med halfklar luft. Under sakta maskin och under upprepade lodningar, hvarvid lodlinan efter hvarje lodniog mäste inskjutas i hytten för att uppmjukas, styrdes SSV. KL 4 f. m. ökades till full fart, och en timme derefter syntes Diänamindes fyr i 5. t. V. Två timmar senare stannade fartyget i fast is från land. Men strax derföripnan hade ånyo tjocka inträdt, så att ej något kändt föremål kunde skönjas,, ehuru man här och der såg landsträckor. Angfsrtyget backades nu ut ur isen. Hela dagen försökte man att ialöpa på flera ställen, hvilket dock ej lyckades. Slutligen kom man kl half 4 e. m. in under land, arbetande sig igenom en isråk, och ankrade på 4 famnars vatten, Att få , loss ett ankare var ej någon lätt sak. Början gjordes med varmvatten och slangar från : maskinrummet för att få loss isen kring ankaret, hvilket låg fastfruset under ett 3 fot tjocktisleger. Fastän man af-isat fartyget flera gånger, betäckte dock isen ånyo hela däcket ända fram öfver storluckan. Alle man sysselsattes med af-isning, hvarvid alltid maskinisten och eldarne villigt biträdde. Der man nu låg til enkars fast i isen, var man endast 2 mil från Bolderaa, fastän land ej kunde upptäckas. Endast tre timmar räckte detta lugn, ty kl. half 7 e. m. släppte, förorsakadt af ström och en lätt vind af SSO., den fasta ismassan och tog fartyget med sig. Dock lyckades man dessförinnan att tå upp ankaret, ej med spelet, som var ogörligt, utan med gina. Hufvaduppgiften var nu att komma loss ur ismassan, eom med fart började drifva till sjös. Förstäfven var fast inkilad i densammaoch propellern, hvars blad voro inklämda mellan svåra isblock, kunde ej röras: Stenkol började tryta. Bränsle fanns ej qvar mera än för 12 timmar. Man dref ständigt till sjös med aktern före. BSeglen, som voro fastfrusna vid masterna och hårda som torkad stockfisk, kunde ej begagnas. KL half 8 på qvällen hade troligen någon strömfåra i vattnet orsakat, att isen lossnade akterut på nås gra alnans, afstånd från propellern. Nu försökte man upprepade gånger att röra densamma, och ändtiigen kom man loss från den ig, som tagit fartyget i sin famn och velat föra det utåt hafvet. Med skyndsamhet och med full fart sprängde nu fartyget fram genom de lösryckta isstyckena, och kursen hölls något sydligare, hvarefter man lyckades att sätta fartyget änyo fast i isen, men på grundare vatten, och så grundt, 10 fot, att det äfven tog botten med kölen. I händelse isen ånyo skulle komma i drift och rycka fartyget med sig, var man nu betänkt på den sista utvägen att åtminstone rädda besättningens If och effekter. Man tillverkade derföre i hast at bräder från ett af fartygets skott en större kälke, för att derå lägga allas tillbörigheter och effekter, i fall sådant var af trängande nöd. Dock, natten förflöt lugn med vackert väder, fastän under samma ihållande köld -— 25 grader. Man höll ånga i maskinen hela natten. Fredagen den 23 upptäcktes i dagningen att fasta isen akterom drifvit något ut till sjös. I stället hade ganska stark nattgammal is bildat sig. KL 9 f. m. lyckades man att arbeta sig utur densamma, hvarefter man ångade fram längs landet öster om Bolderaa i den under natten bildade isen. Vinden var 550 och laber. Kl. 3410 f. m. syntes ändt