Aftonbladet – 20 januari 1871, sida 1

den stod i samband med hans minonen från Helstonieigh, Det är mrs Jenkips!, skrek Roland i det ban fattade den främmandes hand. Hvad i all verlden tänker han på som kallar er mrs Jones? Ack, suckade hon, jag är nog mrs Jones fast det är synd och skam, men bry er inte om det, mr Yorke. Jag känner nog igen er. , l Bor vi verkligen i London ? återtog Hoand. Ja, det gör jag, vid Gower street, Eom och helsa på mig, mr Yorke, Jenner kan visa er vägen. Blef ni rik i Port Natal? Ni migs väl att ni brukade säga åt Jenkins att pi skulle bli det?; Nog trodde jag att jag skulle bli det, men jag hade otar och det siog fel. Um jag vill komma och helsa på er, mrs Jenkins, jo det var en fråga! Mins ni det der rostade tåbrödet, som Jenkins aldrig ville äta? Mrs Jones nickade jakande och de gingo hvar ät sitt båll. Roland var ovapligt tyst. Den tillfredsstälielse han erfor af ait träffa en bekant från Helstonleigh och dertill en som var så införlifvad med de gamla minpence som mr Jenkins blandades med eriorinar från det förflutna; strider och motgångar, örödmjakelsen att upprepa berättelsen om gina felsiagoa förhoppningar. Han lade ouj återsett två af sina samla bekanta på samma dag: Hurst och mrs Jones, eller, som Roiavd helive kallade henne Jenkins. Roland hade ej velat uppsöka sin moder i detgamla hemmet och med undantag at några frågor till Hurst i dag, visste han intet om Helstonleigh på senare är. : Hör, Jenner! Hvarföre kallas hon Jonea? Hon bette ja Jenkins. Jag tror väl jag hört att hon hetat så