Aftonbladet – 19 januari 1871, sida 3

af trupptransporter, skrifver def 12 dennes till danska Dagbladet: Det annars så lifliga Hamburg, der handel och örelse blbmstrafle, Aer gatorna hvimlade aftusen-1 tå nelviskor, hvilka med spända atsiatsårar oc feberaktig brådska ilade till sina olika göromål och spekilationer, har nu fått en helt annan fySibhomi; bell en tmägtlig sla phet tyckes nu hvila öfver den stora handelsstade. Kölden stiger tilll :re grader och det snöar då och då. De JetunföI relsevis få personer, som trafikera gator och torg, på unucr tygtnall till sina göromål. Endast den preussiska militären rör sig uwieu rackt steg, stolta l miner och högljudda samtal. Vid Jungternstieg bh hnälbr atkadetna lysa magasinerna ännu me glänsånde utsvalnlögär från indtstriens alla områden; men derinnanför är det tyst och ehstigt Ingen bar lust eller råd att köpa. Framför konsthandlarnes fönster samlas grupper af främlingar pjlet sykslbi5sa petsonet för att betrakta de oräkneliga fotografier eller färglagda tafior som fram-j ställa scener ur kriget. Isynnerhet ges konungens af Preussen porträtt i alla fönster och af alla möj: liga dimensioner; men det råder tystnad bland a2ösa Sökådärd, och itland dem npptäcker man endast få unga män utom krymplingät, ochi vanföre. Derborta komma tre svartskäggiga herrar, som gå med långsamma steg och kasta skygga blickar åt alla sidor, isynnerhet åt de i fönstren l: utställda bilderna från krigöt. De äro civilklädda, men man ser straxt att det är franska pra sam bbbh hör det af deras med sagta röst förda samtal. Sedan jäg komtnit bit I går på aftonen, ville jag på jernväg förtsätta resan vidare Hä HannoVer; men de Härnäst gåenfe tågen skulle tfansportera de nyutskrifna landtvåfhsbatälibnörka; idel män öfver 40 år. I väntsalen på stationen Vid Klosterthor såg jag en skara af dessa stackars inenviskör; htilka om skulle lemna hustru och barn vid den halfsläckta härden för avt drägå åstad och blifva kanonmat. Här och der fördes lifliga sam: tal mellan olika grupper och icke sällan i en r ton. Det är en hydra,, hörde jag såinda eh al deäsa till soldater ntklädde hamburgköpmän utropa; huru inåigå frånska huf vuden man än afhugger, så uppväxa beständigt flerar. Vid den varma jättekaminen i väntsalen satt en landtvärnsman i full ekipering med det i ett. Jäderfodral instuckna geväret mellan knäna. Han hade inslumrat öth Hopbnäppt sina händer om geväret. Bredvid honom sutto tvehiie gossar och framför honom stod hans hustru. Tysta och med bekymmerfull uppsyn betraktade de alla tre sin slumrande försörjare. I dag på morgonen kl. 7, då ångan ntaläpptes ur lokomotivet, marscherade en bataljon öfvär platsen in på bangården, åtföljd af en skara qvinnor och barh, men under djup tystnad utan sång, trumhvirflar eller klingande spel. Framför Hötel de Europe gör man tvbone röda, och vitmålade skyllerkurar beh eh skildtrakt vid itgånget. Här ärv nemligen en mängd högre franska officerare inävartörade, under det många af de franska fångarne ligga på Jasaretten, hvilka för ögonblicket hysa omkring 109 sjuka öller ärade; både franmän och tyskar. Endast inom Hamburgpressen, i8ynierkot i folktidningarna, råder något lif, till och med munterhet. Men äfven i skämtet tycker man sig mellan raderna läsa någonting om gråt och tandagnisslan, och oaktadt konstnärerne gjort hvad de kunnat för att förherrliga de preussiska segrarne, är en viss förstämähet omisskänlig. Det tyckes som öt alla de tyska karrikatyrerna och segerberättelserna vore omgifna äf en sorgkant.. Jag fäste mig särskildt vid en tafla i två afdelningär, sf hvilka den ena föreställer znaver, som rycka ut uidet trumhvirflar och entusiasm, med underskriften: So wollen wir — —, och den andra sårade och fångne suaver, som halta i väg under bevakning af pickelhutvorna, Hed underskriften: 5o missen ir — nach Berlin, En annan tafla framställer Napoleon Iil, med handen på bjertat i ödmjuk ställning framför den gros:e König, som, mycket bröstandö gig, säger: Icke för alla jordens länder ville jag stå så inför er, som ni nu stå inför mig. Kladderadatsch hånar också den storä nationens krigare; men icke destomindre berättar denna tidning tillika, huru fröken Augusta säger till sin kammarjungfru; Låt Johan tilsäga Conrad att spänna förl Kammarjungfrun: -Men, ers nåd, både Johan och Conrad äro inkallade. Augusta: Gå till min svåger och bed honom låna mig sin vagn! Kammarjungfrun: Vet ers nåd inte, att baronen samt hans båda herrar söner äro inkallade? Augusta: Nå, så kan du springa till min farfar och bedja om havs vagn. Kammarjungfrun kommer tillbaka: Ers nåds farmor helsar, att er farfar nyss fått ett slaganfall vid underrättelsen om att ers nåds båda bröder stupat vid Orleans. ERE OTEPISAESRE