Aftonbladet – 17 januari 1871, sida 3

KRIGET Beskjutningen af Paris. Neue Freie Presses s ecielle korrespondent vid belägringshären utanför Paris skref den 5 dennes: Den franska hufvudstaden omslutes med hvarje dag alltmer af eld, Likasom vid en illumination småningom den ena lampan tändes efter den andra, till dess det af de få ljuspunkterna efter hand blir en sammanhängande rad och slutligen den planmässiga teckningen tydligen kan urskiljas såsom ett helt, likaså sällar sig det ena eldsprutande batteriet midt emot den östra fronten af Paris till det andra, och inom kort torde kretsen vara staten. De flesta ställen, der jordverk på de senaste dagarne uppstått för att mottaga belägringskanoner, äro genom utfailens historia ännu i friskt minne hos en hvar. I sydlig riktning sträcka gig batterierna nu ända til Champigny sur Marne, om hvilket för en månad sedan det streds så häftigt, och Crctei!, som så ofta nämndes på den heta dagen vid Bonneuil-sur-Marne. De ha förnämligast verken vid Charenton och :t Maur till motståndare. I nordlig riktning fortlöpa de beilögringsbatterier, som varit i verksamhet sedan den 27 December, förbi Pont-Iblon, således midt emot fästena Romainville, Aubervilliers och B;t Denis, och ännu närmare midt emot de nyare, framskjutna verken vid Drancy, Bobigny och La Courneuve, med hvilka Trochu sökte splittra cernetiogsriogen. I går skulle kanonerna vid PontIblon instämmsg j koncerten, men dimman förhindrade det. I dag på eftermiddagen ha de ändtligen låtit höra sina röster, så att nu hela östra sidan af Paris heskjutes med granater. Försvaret bar också i dag varit nästan intet. et ser ut som om fienden ämnade adoptera vår fordna roll att flegmatiskt hålla till godo och låta saften ia sin gång. Men kl. 4 på eftermiddagen började åter pågot lif visa sig åtminstone på det i åtta dagars tid förstummade fästet Rosny. Skottgluggarne öppnade sig, och det gamla brushufvudets välbekanta tbordönsröst slungade några skarpa förbannelser till oraostiftarne der ute? Samme korrespondent skrof den 6 dennes: I dag har jag varit i ett af de batterier, som på 7500 steg beskjuta fästet Rosny med 24-pundingar och derför emellanåt helsas med granater från grannfästena. Afståndet är för stort, för att man skulle kupna ömsesidigt göra hvarandra skada, och likasom de tairika franska kulornä i gär icke träffade någon hos oss, likaså torde äfven vi få låta oss nöja med att ofta pluttra bort vär ammunition atan synnerligt resultat. Den större träffsäkerheten är väl dogk på vår sida. Som ny ammunition ännu väntades, måste batteriet hushålla med hvad som fanns, och artilleristerna hade je: sto bättre tid att iakttaga hvarje skotts verkan. De ha utan undantag riktiga falkögon och skönja nvtan kikare detaljer, som vi andra knappt kunna se med den bästa kikare. Äfven påstå de sig kunna efter den riktning, som den fiendtliga kanovens rök tager, je åt hvilket af de om också pära hvarandra lig onde batierisraa det fiendtliga skottet är ämnvadt. Några af dem slå derföre också vanligen tillräckli t högt för att kunna kontrollera den fiendtiiga aktionen och uppgifva, om granaten gär för mycket åt höger eller venster. Dock hölls detta utkik under den timme, jag vistades i det flitigt beskjutna batteriet, icke synnerligt ihärdigt, och det föreföll mig mer idkas såsom ett privatnöje. Jordvallarne omkring batterierna ärg tillräckligt höga och starka för att erbjuda skydd mot alla splistror från de granater, som ej krevera inne i sjelfva batteriet. De gångar, som leda till batterierna, äro löpgrafvar af ungefär 4 alnars djup.Dessa gångar sträcka sig dock icke långt bakåt, och så snart man åter lempar dem och står på fria fältet, blir en framrusande gsanats hvinande oljud en högst obehaglig musik, synnerhet som fransmännen hruka skjuta öfver våra batterier och sålunda slunka sina projektiler på oerhörda distanger. Väl en half ller tre fjerdedels timme gjorde mig detta oljud åter gällskap på hemvägen, ikasom jag äfven på bortvägen till batterierna hade måst hålla till godo ) Detta vore i sanning bättre användning at avm än att såsom nu är fallet just våra bergslager och jernverkstäder uti smeder bruksarbetare och kolare lemna största kontingenten till den mycket öfverklagade emigrationen till Amerika,