Bergat en Tysk besättning, som äfven är med hit. Beltisehport var nu omöjligt att an göra. Rapport härom i eftermiddag. Allt väl. Höggren. VETA Om jernhandteringen. Man har på sista tiden rätt ofta sett publicerade artiklar, som lemnat ganska intressanta upplysningar om den ständpunkt, på hvilken landets andra hufvudnäring, jernhandteringen, befinner sig. Då dessa synas vara skrifna af sakkunnig person, således kunna antagas vara tillförlitliga, kan det ej annat än väcka förvåning, att en handtering, på hvilken landets välstånd och utveckling så mycket beror och som för närvarande af flera orsaker, för hvilka ofta i skrift blifvit redogjordt, förer ett tynande lif, men bär inom sig frö till rikedom, skall af brist på företagsamhet och allmännare intresse måhända dö ut, under det att penningar finnas för många andra industriella företag. Man frågar sig ovilkorligen hvad orsaken ksn vara att den allmänna spekulationen och kapitalerna ej uppsöka en handtering, som är så införlifvad med vår nationalekonomi och nästan lika gammal som vår historia, under det att mången för vårt land och våra förhållanden mindre naturlig industri lätt finner nödiga medel, ofta nog för att öka antalet af misslyckade företag. Orsaken ligger i vår jernhandterings egen natur, så olika såväl jernhandteringen i andra länder, som all annan industri, hvilken genom konkurrens och förändrade tidsförhållanden redan blifvit införd på en mera faBriksmessig bana. Den svenska jernbandteringen har från början varit en sorts husslöjd, och ehuru till sina dimensioner förändrad, har den alltid bibehållit denna sin natur, just emedan våra bättre materialier ställt oss på sätt och vis utom all konkurrens med utlandet. Det låga pris vårt jern erhållit, jemfördt med utländingens, har å dennes sida tvingat tili ansträngningar, hvilka småningom åstadkommit det utbildade fabrikssystem med sina bättre metoder och manvufakturering, som vi tyvärr sakni. Dessa förändriogar i utlandet, som i viss grad gjort värt jern umbärligt, hafva verkat ej obetydlig nedsättning i priset. Sågom motvigt mot denna prisnedsättning hafva vi hitintills endast sökt att åstadkomma en ökad tiliverkning, som ensamt dock i längden icke kan vara tillfyllestgörande. Hvarföre icke häruti såväl som i alla andra industrigrenar taga lärdom af andra länder och införa en mera rationel anordning med dermed följande raanufakturerinog? Aila vilkor härför stå oss till buds snarare i högre grad än utläsdingen, med undantag af kommunikationer, i hvilket afseende vi onekligen ligga efter och äfven länge komma att göra det,l såvida de ej snart få den utsträckning och riktning, som al-männa opinionen och behofvet fordra. Och likväl förenar sig allt för att möjliggöra ett sakernas smgestaltande, hvarigenom vi kunna åstadkomma färdiga produkter i stället för endast materiel dertill. Då man besinnar hvilket stort värde ligger nti arbetet och således i mannufakturering, . så torve det med skäl förefalla underligt att! vi afsäga oss alla dermed förenade fördelar, för att hålla oss med frambringande af tackjern eller stångjero, öfverlemnande åt utländingen att i förädladt skick sälja det tillbaka till oss. Våra jernvägar fordra såväl till byggnad som underhåll stora or jern och stål, hvilket allt eller åtminstone till största delen införskrifvits från utlandet, och det torde vara förbebållet en aflägsen framtid att praktiskt bevisa, att ett land, med de bästa och lämpligaste materialier för jernvägsmateriel, kan med fördel åstadkomma sådan, åtminstone till eget bebof. Men allt detta är ju många gånger förot sagdt och bevisadt, det är bär blott meningen att försöka finna orsaken hvarföre jerahandteringen är öfverlemnad åt sig och sina egna kraiter och så sällan föremål för spekolation. DE Som vi nyss sagt, ligger största hindret il vår jernhandterings natur. Förenad medl jordbroket, såsom beroende af dess prodgkter, har jerntillverkningen uppstått hvarbelst man kuuvnat vid något litet vattenfall samla! nog mycket kol för att dermed åstadkomma någea veckors blåsning i en masuga eller smide i en eller annan härd, eller så längel jordbruket kunnat undvara srbetarne. Då skörden kommit, tillslötos verkstäderna och! arbetarne måste då pröfva sina krafter påj att skära eller tröska säd i stället att hamra j jera. Hvilketdera var hufvadsak, jordbruket eller bergsbruket, berodde på lokala förhål-! landen och konjunktur. Strängt taget blef ingendera såsom sådan behendiad, t det är omöjligt att tjena tvenne herrar väl. Småningom utvidgade sig dessa små bruk genomj att en eller annan härd tillkom, kanske slutligen ett valsverk, men alltid grondadt på den arsprungliga egendomen med sing skogar, hvartill kom kol, som man lyckades under ständigt kif med grannarne tå köpa till högt pris. Så hafva våra brak tillkommit oftast utan afseende på platsens lämplighet för en så tung h.ndtering med sina behof af lätta kommunikationer och drifkraft för! tillräckligt stor tillverkning. Genom efter hand gjorda sådana utvidg-i ningar och möjliga förbättringar af verkstäder har man siutligen nedlagt så mycken kostnad på desea platser, att man ogerna be-l sluter sig för deras slopande, så länge de lemna någon, om ock Finga, vinst. Denna viost beror dock mycket på huru man räkmar, ty ofta nog är hvad sora möjligen blir öfver en behållnivg icke på jerotillverknin-. n utan på jordegenaomen med skogen. Våra jernverk äro således med högst få ondartag förenade med större eller mindre jordegendomar, hvilket alltid medförer mera kompliceraa skötsel och äkar jerntillverkningens beroenue af konjunkturtörhållanden! med risken af osäkra skördar. Lägges här-j till att prodokten hitintills förnämiigast VArit endast råvara, hvare pris på utländska j! marknaden svårligen kunnat på förband no-. gare bestämmas, så är ej underligt att manl. ej varit hugad placera sina penningar i så! osäkra företag, om ock sådana skulle er-Å bjudits. Ett och annat verk har visserligen på se