Aftonbladet – 16 januari 1871, sida 4

hbylta ansigte ännu.mörkare, och med den för barn egendomliga snabba blick såg jag att han hade i sina öron bomullstappar, hvilka tycktes ha varit doppade i någon gul vätska. en den tiden kunde ej minsta lomhördhet märkas hos honom. Jag måste genast spela något, och då jag ej ville börja med en af hans egna kompositioner, spelade jag Mozarts stora C-dur-kon sert (som börjar med ackorder). Beethoven blef genast uppmärksam, närmade sig min stol och spelade vid de ställen, der jag hade blott ackompaggerande passager, med venstra handen orkestermelodien Hans händer voro mycket hårbeväxta och fingrarne, isynnerhet ändarne, mycket breda. Den belåtenhet han yttrade öfver mitt spek ingaf mig mod att föredraga den då nyss utkomna Sonate pathetique och slutligen Adelaide, som min far med sin rätt goda tenorröst sjöng. När jag slutat, vände sig Beethoven till min far och sade: Gossen har talang, jag vill sjelf undervisa honom och jag tager honom till min lärjunge. Skicka honom till mig några gånger i veckan! Framför allt skaffa honom Emanuel Bachs Lärobok i rätta kosten att spela piano, och den skall han nästa gång ha med sig., Alla de närvarande gratulerade min far till em gynnsamma omdöme, isynnerhet var Krumpholz elideles förtjust och min far skyndade genast att anskaffa Bachs verk. Under de första lektionerna sysselsatte Beethoven mig med skalorna i alla tonarter, visade mig den (då af de fleste spelare okända) hållningen hos händerna, fingrarne och isynnerhet af tummen — reglor, hviika jag först lång tid derefter för stod att i hela deras omfång uppskatta. Härpå genomgick han med mig de till läroboken hörande nin och gjorde mig särskildt uppmärksam på legatot, som han sjelf på ett så oötverträffligt sätt egde i sin makt och hvilket den tiden alla andra pianister ansågo för outförbart på fortepiano, ty den tiden var det afhuggna, tvära speet på modet. Alexei Lwoff, den bekante kompositören af den ryska nationalsången Bosche Tsarja chraniv, f. d. direktör för kejserliga kapellet; har aflidit in 29 December på sin egendom i guvernementet .OWDO. — Svenska postångbåten Sofias färder fo Östersjön lära, skrifves i Helsingfors Dagblad för den 9 Jan. med någon spänning blifvit följda äfven i den ryska hufvudstaden, der Baltischportbanans vänner och aktieegare å ena och Hangöbenan å den andra afvaktat det resulsat Sofias kryssningar komme att lemna. Skall Sofia anlöpa Baltischport? Har Sofia anländt till Hangö? Har man haft fe nya underrättelser från Sofia? så frågar man. De båda kustbanornas vänner hafva blifvit riktiga filosoter — Mann sagt ick triebe Philosofie: Philo, das heisst ich liebe. Mein Liebchen heisst Sophies sjunga de båda parterna, men ännu har Sofia ej fällt utslaget emellan sina båda tillbedjare. — Beslut och handling. En tidning i Berlin berättar följande: En berlivare, som redan i fyra veckor hade legat framför Påris, insjuknade der i reumatism, men blef snart så pass återställd att han kunde resa hem för att der söka attåterställa helsa och krafter. Högligen förtjust öfver att kanna få tillbringa julen tillsammans med sin unga hustru, begaf nan sig på väg, men utan att å förhand underrätta denna om att han vore på emvägen, helst som brefvet skulle hafva kommit fram ungefär samtidigt med hans egen person Två dagar före julafton inträffade vår vän här i Berlin och begaf sig naturligtvis från bangården direkte hem till sin bostad, men fann denna stängd. Han bultade på, men ingen svarade. Han fortsatte emellertid med sitt bultande, emedan han bestämdt tyckte sig höra något buller der inne. Slutligen öppnades dörren, och hans bustru trädde honom blek och darrande till mötes. Han märkte genast, att hon icke hade varit allena, och vid sitt inträde i rummet, fann han också ganska riktigt der inne en mansperson, som var honom fullkomligt obekant. Det var omöjligt att misstaga sig på hvad som här tilldrog sig. Den förbluffade krigaren hemtade sig snart, grep främlingen i kragen och kastnde ut honom, lät hustrun följa efter samma väg, stängde derefter dörren om sig och gick den följande dagen och sålde rubb och stubb, allt hvad han egde i möbler och dylikt, stoppade penningarna i fickan, begaf sig till kasern, anmälde sig som frisk och var inom tjugufyra timmar åter på väg till Paris. — En toast. Följande händelse gör för närvarande stort uppseende vid alla europeiska hof, skrifver en belgisk tidning. Härom söndagen var stor galamiddag vid hofvet i vger G Kejserliga familjens manliga och qvinliga medlemmar, de utländska hofvens sändebud, kronans stordignitärer m. fl. voro rärvarande. Vid deserten framlemnades till czaren ett telegram, han slet brådskande upp kuvertet och a igtö, vanligen så stelt, fick ett lifligt uttryck. Mina herrar., sade kejsaren med klar stämma, jag vill föreslå en skål... Alla gästerna reste sig upp. Czaren tog nu åter till orda och yttrade följande ord: Jag har fått ett telegram från min onkel, konungen af Preussen, som underrättar mig, att hang grmger bemäktigat sig Mont Avron, hvarifrån de med god effekt kunna bombardera Paris fästen... Mina herrar! Jag tömmer mitt glas för Preussen : och för Tysklands kejsare ! Alla gästerna höjde sina glas, alla utom tron-: följaren, som satte ifrån sig glaset så hårdt mot; bordet, att det sprang sönder, bugade sig vördnadsfullt för kejsaren och bjudande armen åt storfurstinnan, sin gemål, som delar hans franska: sympatier, lemnade festsalen. : Dagen derpå erhöll storfursten order att hålla sig iling I sina fam under åtta dagar. ; 2 ska Je ar ansträngt sig, på det man ej! måtte göra någon affär af denna händelse, men ulla fransmän af distinktion som bo i Petersburg ha infunnit sig och skrifvit sina namn på listor, jom framlagts i tronföljarens mottagningsrum. rv Ä öd FT AS Serie s PR