MOM RR RR Ja detta svåra stycke utantill i Jag har ofca, svarade flickan obesväradt, hört denna komposition föredragas af en dam i Bingen, der jag vistades någon tid. Beethoven hade nu satt sig vid klaveret och auslog några ackorder. Uppmärksamt närmade sig skomakaren intill klaveret och stod qvar der åt fönstersidan till. Ackorden svälde ut till symfonisk sång och under mästarens händer tycktes det ostämda klaveret återvinna den ursprungliga harmonien. Beethoven fördjupade sig mer och mer i sitt spel, som allt mer djerft utvecklade sig, och från F-dur-sinfooien öfvergick han i en ny, de ljufvaste stämningar uttryckande fantasi. Skomakaren och hans syster Jyssnade utan att draga andan, liksom hade de blifvit förtrollade, och blickade på främlingen; systern var försjunken i andakt och tryckte händerna mot bröstet, liksom ville hon dämpa hjertats slag. Nu slocknade ljusbiten, zom sparsamt upplyste rummet. Men Beetboven afbröt dock ej sitt spel Han sjelf var också alldeles hänförd. Skomakaren, som ej ville för mörkrets skull bli af med sin gäst, öppoade nu varligt fönstret. I hela sin fulla klarhet och skönhet strömmade måJjuset in och dess strålar dallrade på tangenterna. Denna omständighet tycktes hastigt afbryta den unge mästarens tankegång, ty han upphörde att spela, lutade sitt hufvud framåt, lade sina hopknäppta händer på ena knäet och öfverlemnade sig så åt sina drömmar. i Syster och bror hviskade till hv2randra. ,Hvem kan det vara? frågade han. ,Hvem jag är? svarade Beethover, som väcktes af denna fråga. Hör på bara Han anslog ånyo de första ackorderua af F-dursinfonien. Vet ni icke af hvem denna komposition är? frågade han leende flickan. ; Ett anskri af förtjusning hördes från hennes äppar. . Oh! Jag vet det nu, ni är Beethoven! Niär Beethoven, ni bor här i Bonn: Hvilken annan kunde det också vara? Ett öfverlyckligt leende förklarade den unge mästarens aulete. Aldrig förr hade han erbällit ett så rent och okonstladt erkännande som nu. Hans hjerta slog af fröjd, hans stora själful!la ögon riktades tacksamt mot himlen, från hvars molnJösa blå den majestätiska månen blickade ned med så mild glans. O! spela mer!s bad flickan. Ni visar mig en nåd, ty jag får eljest aldrig höra musik annat än ute på gatorna. Och min själ är fängslad vid musiken. Fortfarande fråssade Beethovens blick i betraktandet af den rena ethern, i hvilken tusen verldar gnistrade. Det var ett själens sträfvande uppåt till det oändlizas, det skönas, det sannas, den allsmäktisva naturens rike. Liksom druckna af den rena etherns doft voro hans sinnen. Långsamt dröjande lade sig mästarensg fiograr åter på tangenterna och läto hans fantasis underbara Ick gestalta sig i toner. Djupt, sorgset och dock oändligt älskligt stego de smältande ackorderna från instrumentet, det tycktes som vätde sig månens strålar tillsammans med klaverets toner och gjorde dem ännu mer ljufva. Nu följde en passage af lättare, lifligare klangfärg, lik en dans af eltvor vid midoattstid på ängens tufvor eller på en öde strand, mot hvilken bränningen slår. 1 gladt lefnadsmod strödde denna rika själ en hel blomsterskörd af melotier kring sig, de bröto utioroande klagan, ett skärande ackord hördes plötsligt — derpå rusade Beethoven upp, fattade hastigt sin hatt och sade farväl. Kommer ni icke tillbaka?. frågade syskonen liksom med en muns Beethoven stannade vid dörren och hans ögon hvilade med innerlighet på flickan. Jo, svarade han, jag skall återkomma, jag kommer tillbaka Några minuter derefter var han åter uppe på sin torfliza kammare och som han kom med hatt och öfverrock på sig, satte han sig ned vid skenet af ett talgljus och mnedskref den fantasi, som han ny3s8 spelat i runmet ho3 den stackars blinda