varje ädel britisk man och qvinna djupt till innes. Sedan hon skildrat den beslutsamma anda som lifvar alla fransmän, utan afseende vå partieller trosmening, fortsätter hon: Skall jag tillstå det? Hvad som bedröfvar nig lika mycket som våra olyckor, det är den oll, som spelas af en protestantisk, civilisead, filosofisk nation, sådan som Preussen. Jag:känner mig full af blygsel och smärta, lå jag ser att folkkänslan till den förfärliga orad förvillat sig som i Tyskland. Ni ser i 33 ett folk, som, sedan det undergått Ausasti månads olyckor, erbjuder sig att betala srigsomkostnaderna och begär fred; och Tyskand tror det vara god politik och god reigion att krossa en bedjande fiende, att taga hans blod och hans egeadom; och man vågar sittande parlament uttala den åsigt, att man bör tillintetgöra honom för femtio år; och man begär af honom, att han skall afstå provinser, hvilka alldeles uppenbart icke vilja blifva afträdda och hvilkas öfverlemnande skulle fullborda vår vanära! Och i denna stora allmänhet af historieskrifvare, kritiker, filosofer, finne3 det kvappast två män som protestera! Och bland detta otaliga presterskap, som påstår sig representera sanningen, finnes det icke en enda röst, icke en ortodox, icke en liberal, som vågar förebrå folket dess synd! Alla kasta sig öfver sitt offer, i det de med dogmatiska teorier styrka sitt tyska hat. Det är detta som gör mig bestört och sätter kronan på min smärta. Jag förutsåg allt detta från krigets törsta dag, Med hvilken panna, jag frågar er det, skola vi hädanefter tala om protestantism, om fiosofi, om fri forskning? Allt för mycket hest, allt för många behof af härnd skola under långa år motsätta sig hvarje framsteg. De liberala röster, som före Sedan läto höra rig i Frankrike, och som skulla varit allsmäktiga, om Preussen hade följt en morsiisk och mensklig politik, dessa röster skola ellt mera förkloga i ödemarken. Det skall icke fianas rum för annat än hatet mot främlingen och allt som kommer från främlingen. Kan man . väl tänka sig någonting mera beklagligt? Ännu en sak. Englands egoistiska hållning är en skandal för vårt folk och ett äxnne till stor sorg för våra mest upplysta andar. l Vi väntade icke en aktiv ioblandning (hvad vi hade sått, det borde vi också skörda); men att en nation sådan som er, så van vid tritt uttryckande af sina åsigter, icke rört sig mera till förmån för sina grannar och naturliga bundsförvandter; att er press och edra folkmöten förblifvit tysta sedan republiken för klarades, den allmänna meningen icke tvuagit er regering att erkänna vår, trots dess oundvikligen irreguliera tillkomst, att ni inskräokt er till insamlingar för våra sårade, i stället för ett uti en stor nationel rörelse uttala er för rätten, rättvisan och för ett i döden lämpande folks tillvaro: se detta är ytterligare en sorg, som vi skola få bra svårt att glömma. Detta är så mycket allvarsarsmare, som man ganska väl erinrar sig den ifver, hvarmed den engelska regeringen och den allmänna meningen i Eogland täflade att helsa kejsardömets upprättande och att strö rökverk för kejsaren. I stället för att energiskt ottala sitt bifall åt de ansträngningar, som det liberala partiet under aderton år gjorde, läto folket och pressen den öfvertygelsen framskymta, att vi hade den styrelsa vi behöfde, att vi vore ett älskvärdt, artistiskt och krigiskt folk, men ur stånd attstyra oss sjeliva. Är det af en protestantisk nation, af en allmän mening, hvilken till högsta grundsats har rättens och samvetets okränkbarhet, som vi borde vänta ett så föga moraliskt språk? Många bland oss, som älska England, dess institutioner och dess religion, kunna icke hindra sig från att tänka och säga, att om ert land hade befunnit sig, genom sitt eget fel eller icke, uti samma ytterliga nöd som vårt pu befinner sig, om er jord hade öfversvämmats af öfvermodiga och systematiska inkräktare, och framförallt, om ni hade visat prof på energi och ståndaktighet, skulle det katolska eller liberala Frankrike icke orörligt åsett ert förkrossande; ingen styrelse hade då varit i stånd att återhålla den sympatetiska opinionsströmmen; man skulle sett till er förwån framträda den vackra rörelse, som visade sig mot slutet af förra århundradet till förmån för Nordamerikas kolonier, och vårt folk skulle gifvit ett nytt bevis på sin oklokhet och sitt föga politiska sione, genom att beg3 dea dårskapen att skynda er till hjelp med sina frivilliga eller sina reguliera armåer. Förlåt mig, min fru, ni är värdig, och jag tillägger utan smicker, det engelska folket är värdigt att höra ett sådant språk. Hvad jag skuile örska att jag kunde vända mig till opinionen i en af edra stora tidningar! Om detta icke är möjligt, så bjelp mig ni, tala ni sjelf i mitt ställe. Hvad skulle jag icke ha att säga er rörande den ofantliga skada, som frihetens sak kommer att lida, i fall vi duka under! Besegradt, skall Frankrike blifva likt den olycklige i evangelium, hvilken för en ond aude, som lemnade honom, fick i stället sja andra, värre än den första. Segrande, skall det vika för det liberala och förnuftiga partiets påtryckning. Det skall utan tvifvel icke blifva utan ny2 inre pröfnivgar; men åtminstone skola utsigterna för de liberala ideernas framgång blifva hundradubblade. Vänta icke något snart slut. Om Paris tvingas att gifva sig, är det derför icke säkert att äfven landet gifver sig. Så länge Gambetta lefver, kan man räkna på motstånd. Tr AST aa a Tr