rerksamme skrifvare som Greatorex Greaorex någonsin haft, och sedan ungefär tre ir sysselsatt i deras tjenst. En låpg, mager, ystlåten karl, ännu ung och fullkomligt emma i sitt yrke. Han bar en peruk, som tötte något i rödt, polisonger och skägg voro usa. Bede Greatorex lade in några papper i pulpeten och öppnade en ny packe handlingar. Fick ni svar i går hos Garcetts, mr Hurst? rågade han plötsligt. Nej, sir, jag träffade dem inte. Deras skrifvare var här i går afton för utt säga att vi skulle få höra af dem i dag, pföll mr Brown och såg upp från sitt arbete lå han talade. Det var i dylika ögonblick — då skrifvaens ögon oväntadt fästades på mr Bede Greasorex — som om den senare erfor en känsla vf plötsligt obehag. Många gånger hade detta nträffat alltifrån första dagen mr Brown varit på byrån. De hade vid detta tillfälle stått ;samtalande, då Bede hastigt greps af den anken att han sett mannen förr. Det kunde ;j kallas ett igenkännande, långt derifrån, det var endast ett slags obestämd, dunkel erinran, som tycktes oangenäm kanske just emejan den var så obestämd. Hafva vi någonsin träffats förr? hade Bede Greatorex frågat, men mr Brown skakade på hufvudet, han trodde icke det. Väl hundrade gånger sedandess, då den lugna olicken från dessa ljusgrå ögon mött hans, ade Bede grubblat öfver samma förhållande, nen förgäfves. Mr Brown latade sig ånyo öfver sitt aroete i dag. Hans principal böll upp ett document framför sig likasom för att bättre se let skrifna, men blicken halkade förbi papperet och fästades på mr Brown. Skrifvaren såg händelsevis upp och märkte det,