en rättigheten att uttala en önskan om fred ien id, då landets armåer äro segerrika, fordrar i och red detsamma att hela folkrepresentationen skall sara stum i denna sak, fordrar indirekt att afgöandet öfver de vigtigasto intressen, öfver saker ör hvilka hela folket måste offra lif och blod, skall iggas uteslutande i en sjelfherrskares hand, som å kan förfoga deröfver efter godtfinnande, efter ina nycker. Mina herrar! Hvad skall det göra för intryck å konungen af Preussen, om han alltid endast år höra talas om jubel? Måste han icke till sluts ro, att I skolen ans2 alla lidanden, alla uppoffingar som en obetydlighet, om blott en stor triumf Ippnås. Mina herrar, om i det preussiska högqvarteret issa krigspartiets organer regelbundet läsas, måte man der erfara det intryck, att hela Tyskland ifvas af en enda önskan, hvilken jag icke kan emföra med någonting annat än med dessa hinluers, som kasta sig under Jaggernautsvagnens troasande hjul. Mina herrar! Aldrig har ett fritt folks represenation låtit beröfva sig rättigheten att fritt uttala ig för freden. I England har detta fall flere gånger förekommit. De vackraste partierna af Fox historia äro le, der han kämpar för freden. Och redan före honom, i den högst ömtåliga frågan om nordamerikanska koloniernas lösslitande från England — ill och med i denna angelägenhet har det frisinnade partiet i logland icke låtit beröfva sig rätigheten att uttala sig för freden. Och så mycket man än lastade det i början, lyckades det dock slutligen göra sin åsigt gällande. Min åsigt är derför, att i detta liksom i alla andra fall representanten här endast och allenast bör tala och rösta efter sin öfvertygelse. Jag har förut yttrat: Äfven det segerrika Tyskland behöfver freden, Man har från motsidan ropat: ja, men vi vilja en ärofull fred Hvad, mina herrar, har det väl någonsin varit fråga om någonting annat än en ärofull fred? h si a NY MM — a a mmm RR 0 VW FT CT Ft rk HR DI RQ DD Tror någon ats det skulle falla ens de beseg-: rade fransmännen in att föreslå oss en vanärande fred? Men visserligen uppstår den frågan: hvad menar man med en ärofull fred? Mina herrar, om man icke vill anse en fred för ärofull, annat än under vilkor af republikens tillintetgörande i Frankrike, får jag förklara, att jag ) icke delar denna åsigt. Detta är icke den uppgift för hvilken tyskt blod skall utgjutas. Och om man tilläfventyrs icke vill erkänna en fred för ärofull, så vida icke mannen af den 2 December, som nu feteras på Wilhelmshöhe, åter uppsättes på den tron, hvilken skall lappas ihop i Paris — om man betraktar detta som den tyska härens uppgift, så delar jag icke allenast icke denna äsigt, utan skulle anse det som den största skam och nesa för Tyskland om detta skulle blifva krigets slut. Jag kommer nu till en annan punkt, som hr deputeraden v. Miller har vidrört. Är hvarje fred vanärande, som icke slutar med eröfring? Jag är alls icke af denna åsigt. Jag betraktar fastmera och specielt i närvarande fall eröfring och annektion såsom en orättvisa och såsom okloka och skadliga, för Tyskland icke fördelaktiga. Jag betraktar annektionen af en folkstam, som icke vill annekteras, såsom en orättvisa. Allt sedan jag först började bilda mig några omdömen i politiska frågor, har jag hyllat principen om folkens sjelfbestämningsratt. Jag har förfäktat denna grundsats i en fråga der den kom Tyskland till godo, nemligen den schleswig-holsteinska (?). Jag ryggar icke tillbaka för att bekänna mig till samma grundsats äfven i sådana fall der den synes icke lända till Tysklands fördel utan!— såsom I tron — till dess skada. Denna grundsats erkändes på den tid, då det var fråga om Schleswig-Holstein i hela Tyskland af alla partier utom af de stockkonservativa Jag eger en sammanställning af vota, deklarationer, resolutioner, tal, m. m. som utfärdades af det trettiosexmannautskott som då sammanträdt i Frankfurt. Det gör ett underligt intryck, när man nu läser dessa förklaringar och med dem jemför de nu rådande tendenserna. Jag vill emellertid nu icke sysselsätta mig dermed. Hvad gör man då, när man annekterar franskt land mot invånarnes vilja? Gör man icke alldeles detsamma som man tillräknar fransmännen såsom ett brott att de ville göra? Det är alldeles samma sak! Men hvad som är ett brott hos den ene kan icke vara rätt och förtjenstfullt hos den andre. Jag har äfven sagt att jag betraktar en sådan annektion icke såsom fördelaktig, utan såsom skadlig för Tyskland. I hängifven eder åt hoppet att erhålla Tyskland för framtiden betryggande gränser.. Tror någon på allvar, att om man annekterar detta land, sådant skall medföra den fred och det lugn man önskar? Jag tror, att enhvar är öfvertygad om motsatsen ; till och med Bismarcks yttranden till Jules Favre bevisa det. Och, mina herrar, är då yrkandet på freden i och för sig oberättigadt? Den baierska krigshistorien är oändligen rik på blodiga skildringar af strider. Men blard alla dessa krig är på ett undantag när intet, som kostat så mycket blod som det nuvarande redan gjort. Skali kampen äfven fortsättas under de två och en half eller tre månader för hvilka man nu begär anslag, då kunnen I lita på, att detta krig skall ha kostat flere menniskolif än till och med det ryska fälttåget. Mina herrar, vid åsynen af förlusten af menniskolif träder för mig hvarje annan hänsyn i bakgraden. Jag skall derför icke blifva vidlyftig i råga om de öfriga skadorna af detta krig. För mig är det nog att hänvisa på den förvildning hvarje sådan kamp medför. Hvilken skada industrien och handeln lida genom fortsättandet af eti sådant krig behöfver jag icke säga eder. Hvilka rubbningar i det borgerliga lifvet måste icke redan afbrotten i jernvägsförbindelsen medföra? Det är äfven ett misstag att tro det förödelserna i Frankrike blott drabba fransmännen. En återverkan uteblifver i sådana fall aldrig; vi skola flere år härefter ännu ha känning af hvad som der biifvit förstörde. kundast en sak vill jag ännu i förbigående nämna. Om en ersättniug för krigsbördorna äro vi icke säkra. Kostnaderna växa dag för dag, och om kriget fortsättes skall det dag för dag blifva omöjligare för franska folket att till fullo betala de krigskostnader man affordrar det. Mina herrar, jag slutar med en enda sats, som jag för få dagar sedan läste i den engelska Times och som i öfversättning lyder sålunda: Preussiska kabinettet borde inse, att det blifvit ytterst tvifvelaktigt, huruvida det är i stånd att fullkomligt underkufva Frankrike utan att ruinera Tyskand. Frankrikes sgnillrikaste författarinna George Sand har nyligen i ett bref till en berömd engelsk skriitställarinna uttalat sig om kriget och dess följder för menskligheten från den upphöjda synpunkt man af en så hög ande kunde vänta. Särskilt yttrar hon sig der om den ställning Focsland intavit till sin