ar uppfylld af menniskor. Bland de närarande såg man Odger, Austin Holyoak, radlaugh, Charles Watts, Weston och många ndra chefer för den radikala rörelsen. Ordföranden öppnade mötet med ett tal, vari han framhöll de skäl, som gjort, att ngelsmännen nu hysa mindre sympati för yskarne, än de hade tills eröfringen af Sean. Efter denna händelse hade tyskarne, uru mycket de än hade rättvisan och huvaniteten på sin sida, så länge de voro på efensiven, förvandlat sig till sina grannars örtryckare, på samma gång de i sitt eget and förqväfva ordets och handlingens frihet, tan hvilken lifvet ej eger något värde. Taaren uppmanade derefter de församlade att ttala sin mening om den engelska regerinens beteende. (En röst: Skicka en armå ill Frankrikes bjelp!, — Bifallsrop.) Charles Watts föreslog att antaga samma esolution com den på ett annat möte belutna, nermligen att varmt uppmana regerinjen att begagna sig af den konferens, som kall sammanträda i London, för att göra iut på det krig, som nu å Preussens sida ar antagit karakteren af ett inkräktningsrig. Bradlaugh understödde detta förslag i ett Angt tal, som vann mycket bifall. Han åbeopade såsom bevis på det engelska folkets ympatier den stora mängd menniskor, som yllde salen och förstugorna. Ett dylikt vitesbörd, afgifvet i alla delar af London, orde inlemnas till ministrarne före nästa reckas slut. Sjelfve lord Granville skulle då canske bli nödsakad att betänka, om folkets öst kunde misskännas utan allvarsam fara. Skärskådande kriget ur engelsk synpunkt, örklarade han, att frågan bör behandlas på conferensen med sympati ej blott för fransnännen eller tyskarne, utan äfven för Engand. För öfrigt, tillade han i förbigående, yser folket i Tyskland mycket ringa sympati för detta krig. Hvad den preussiska :egeringen angår, så frågade han, om hon, fall det engelska inflytandet satte en gräns för fiendtligheterna, skulle bli Englands fiende, såsom somliga påstå? Undersökande denna hypotes, frågade talaren vidare, när Preussen varit den engelska nationens vän. Han genomgick hvad hon gjort med Hansestäderna, med Danmark, med Osterrike och nu med Frankrike. Man kan häraf med någon sannolikhet sluta till, huru hon skulle göra med England, om man gåfve henne någon utsigt dertill. Talaren uttalade till slut i varma ordalag sin tanke, att man borde nödga den engelska regeringen att låta undersöka att börja med sjeltva krigsfrågan på en konferens. Han helsades med bifallsrop, då han åter satte sig ned. Ofvannämnda resolution antogs enhälligt. Odger och ett par andra talare föreslogc följande resolutioner: 1. Att mötet protesterar mot den nuva rande engelska regeringens preussiska tenderser, hvilka röja sig genom den skyndsamhet, hvarmed England har lycköaskat konung Wilhelm i anledning af hans sannolika upphöjelse till värdigheten af tysk kejsare samt genom Englands senfärdighet att följa exempiet af Förenta Staterna, som erkännt republiken de facto i Frankrike. 2, Att mötet, som inhemtat, att Jules Favre möjligen kommer till London om några dagar, uppmanar befolkningen i denns stora hufvudstad att gifva honom ett mottagande, som upplyser hocom om, att England: känslor för Frankrike äro varmare än de som det engelska kabinettet lägger i dagen. Man motser ännu i Tyskland med spänt väntan utgången af debatten i baierska kam. maren om de nya förbundsfördragen. De var länge man i de officiösa kretsarne i Berlin och annorstädes rent af förtviflade on Baierns biträdande af dessa fördrag. Er skymt at hopp har dock nu visat sig, sedar den 2:a kammaren med stor majoritet be viljat den af regeringen begärda nya krigs krediten. Detta beslut föregicks dock af fler: yttranden, som äro ganska betecknande fö. stämningen såväl i Baiern som i flera andr: delar af Tyskland. Emot det begärda anslaget uttalade sig nem ligen jemte några få andre den bekante statistikern professor Fr. Kolb, hvilken, vidhållande sitt redan i utskottet afgifna yttrande endast ville rösta för en bevillning till börjar eller på sin höjd mediet at Februari; emedar han ansåg att äfven det segerrika Tyskland behöfver freden och att det kunde få den om blott de maktegande ville. Efter att ha bemött det vanliga inkastet, att man genom att tala för freden endast stärker fiendens motstånd med den anmärkningen, att fransmännen icke ha väntat på några opinions. yttringar från tysk sida för att bereda sig till motstånd till det yttersta, fortfor talaren Jag fruktar icke, att ropet på fred skall blifvå olycksbringande; men väl fruktar jag att detta agi terande för kriget just skall blifva Tysklands olycka emedan det befordrar eröfringsoch krigslystnaden På det af mig antydda sättet var det, som der förste Napoleon sattes i tillfälle att kufva denna tion han beherrskade ur ett krig i ett annat. 8 ofta någon i lagstiftande kåren ville säga ett ord till förmån för freden. hette det: tyst, I befor dren fiendens motstånd! Så fortgick det i 10 till 14 år tilldess slutliger katastrofen närmade sig från alla sidor. Då kunde man visserligen icke mera tillstoppa munnen på män sådana som Lain6 och Raimond; men då vai det för sent för Frankrike, och då kunde till och med Napoleon med något skeu af rätt ropa til denna lagstiftande kår: Hvarföre kommen I nu hvarföre höjden I icke eder röst på den tid v voro segrare? Mina herrar! Om man vill fordra fred, när äl den rätta tidpunkten? Är det kanske då, när fä derneslandets armåer ligga under? Då har saker sina betänkligheter, men ingalunda när armån är segerrik. Den som vill bestrida folkrepresentatio: