Aftonbladet – 13 januari 1871, sida 2

dast sexhundra pund. Pengar fanns enligt mrs Bede Greztorex åsigt lika öfverflödande som sanden i hafvet. Vi vilja göra henne ett besök. Antingen genom korridorerna, som ligga emellan båda byggnaderna eller också gå vi från gatan och träda in genom stora uppgången. Den breda trappsn, den vackra förstogan, förat heskrifven, med dess präktiga gröna mattor, de målade glasfönstren, det lilla orangeriet och marmorstatyerns, allt är sig lika nu i morgonens solgians som det var den dag för fyra år sedan, då Bede Greatorex hastade hem med den olyckliga underrättelsen om John Olliveras dödssätt. Matsalen och det stora präktiga förmaket äro tomma; låt oss först inträda i ett litet rum på sidan, benämndt lärrummet. Vid bordet, sysselsatt att skrifva efter fransk diktamen, sitter Jane Greatorex, vu en tolf års flicka, ehuru ytterst liten och barnslig till utseendet. Närs henne, uppläsande orden läpgsamt och tydligt med rent och välljudande uttryck, se vi ett ungt fruntimmer, hvars ansigte är ett af de älskligsste man kan få se. De bruna ögonen äro milda och allvarliga, det mörka håret lätt tillbakastyruket från det täcka, fint formade ansigtet, byn klar och frisk; hon är smärt, men icke jäng, och den enkla Jjusa klädningen passar väl till den bebagliga gestalten. Denna stilla, blyga, unga qvinna är väl icke mrs Bede Greatorex? Nej, vi skola snart presentera henne. Det är endast miss Janes gnvernanct, ett ungt frontismer, som nyligen tillträdt denna plats och samvetsgrannt söker göra sin pligt. Hon är ganska tålig, ehuru den lilla flickan är obeskrifligt tröttsam och egensionig, med en bestämd motvilja för all slags undervisving, Kanske tänker hon på att hön sjolf vid denna älder var