Aftonbladet – 13 januari 1871, sida 1

i slotet på tåget, både han och hans påse och blå var den, det är sökert. Det var ju en gammal herre med hvitt kår, eller hur? frågade mr Butterby vårdslöst. Gossen spärrade upp ögonen. Hvitt kår! Kors bevara mig, det var svart som bläck och skägget med. Och gammal det var han visst into heller. Mr Buiterby gick hem försänkt i tankar, tärde sina Jjus och blåste upp elden, ty han var van att passa upp på sig sjelf, samt satte iz derpå ned alltjamnt grubblande. Hela dtar med papper och anteckniogar som fennats honom från hans medbröder, om vi så iå kalla dem, inom yrket, skötos åt sidan utan att han öppnade ett enda. Han utbytte ej en gång sin rock mot den bjertgröna kostymen han at ekonomiska skäl brukade taga på sig så snart han var hemma och han var anners mycket noga i detta fall. Nej; mr Butterby ver iila till mede, icke isamma menieg taget, som en vanlig dödlig, men han kände sig brydd. , För att göra ror Butterby rättvisa egde han verkligen en skarp uppfattningsförmåga, ehuru det äfven kunnat hända att han misstagit sig. Hade han erdast hållit sig vid sasens yttre utseende, ekulie han måhända genast dragit den slutsats att det hemska dådet blifvit begånget af denne Godfrey Pitman; men hen öfvervägde och begrundade hvarje punkt för sig och hans öfvade blick upptäckte tillräckligt för att göra honom orolig och tveksara. Karlen heter inte mera Pitman än jag gör det, utrast ban, i det ban lutade sig öfver elden med händerva emot sina knän. Han kommer hit vå söndagen, tilltalar en främmande som han möter nära stationen, det råkar just vara Alletha Rye, och han ber