Aftonbladet – 11 januari 1871, sida 3

hans förmenta beroende i hela hans administration, förnämligast i tjensteiillsättningarne, af familjeller andra privata förbindlighetseller aversionsdriffjedrar. Sin uppfattning af Stang såsom offentlig karakter har författaren nedlagt i några rader, hvarmed jag skall tillåta mig att slata detta korta uppräknande af hufvadpunkterna i haws klander mot bonom, För att rätt förstå Stang, yttrar han måste man lägga märke till, att han är advokat, Stang, som är advokat i allt hvad han tänker och talar och icke en gång gör intrycket att vara begåfvad — för att icke säga rikt begåfvad, utom när han är inne på den advokatoriska proceduren eller den fina utvecklingen af en rättssats, har häri sin karakteristik — och sin ursäkt. Som jurist har Stang en brist, hvilken enligt Tocqueville gerna tillhör hsns stånd, nemligen osjeltständighet och behof att alltid stöda sig på en euktoritet, underkasta sig aristokratiens meniog, men misstro folkets. Så framstående kan personligheten vara, så stor själsblicken (såsom hos aflidne Danvker), att hans advokatoriska förmåga och verksamhet blott påtrycka mannens tankar och stilen omisskänlig form, utan att bestämma hans lifsuppfattning eller inskränka området för hans snille. Men den personlighet och det storartade i blick och sympatier, som Dunker hade (?), har nu en gäng icke fallit på Stangs loit. Stang har varit och är en utmärkt advokat; han är såsom advokat stiftare af en ny skola. Hade han stannat qvar vid öfverdomstolens skrerk i stället för att förflytta sig till taburetter, så skulle säkerligen havs rykte ba varit oförminskadt. Nu löper domen öfver honom så mycket större fara att bli till och med harmfull, som han på ena sidan en gång har varit mycket för högt värderad och missräkniogen derför är desto bittrare, och han på den andra sidan har.röjt en svaghet, som icke tillhör själsgåfvorna, utan karakteren och som för Norges historia blifvit olycksbiingande Ait man icke i en såden polemisk bilaga i dagens strid skulle träffa på ensidigheter och öfverdritter, skulle vara mer än man kunde vänta sig, och ehurude data, på hvilka framställniogen stöder sig, alltid äro korrekta, skall en senare tids historieskrifoing knappt i ailt underteckna den tolkniog, som den anonyme författsren har gifvit dem. Detta förhindrar emellertid icke, att grundtanken i uppfattningen af den roll, den norska regeringens främste medlem under det senaste årtiondet har spelat i landets politik, skall visa sig riktig äfven för dens blick, .som ur den efterkommande tidens synpunkt skall bedöma dessa förbållanden, och härtill bör läggas, att, jomfördt med det sätt, hvarpå det liberala partiets målsmän och anhängare hog oss ha måst vänja sig att bii behandlade i den offentliga diskussionen, måste den ton, hvari framställniogen är hållen, i det belal taget kallas urban och sådan, som passar il. en politisk principstirid, hvilken ju ailtid till en viss grad måste bli en strid om personligheter. Hvad man med mesta fog kunde anföral mot dessa artiklars rättighet att göra anspråk på att gifva en korrekt bild af de tendenser, som äro rådande hos den verkställande maktens innehafvare, är två saker: dels attl de ingalunda nämna allt, ja knappt en gång! det väsentligaste af hvad man måste finnal bristfälligt eller rent af oriktigt, när man jemför den norska administrationen med hvad som kunde och borde vara fallet i ett land med Norges fria förtattnivg, trygga sociala förhållanden, säkra yttre ställning, och rika välståndskälior — dels att för mycket tillskrifves den särskilde, i spetsen stående mannens inflytande eller inverkan. Redan titeln: Det Stangske system är missledande; ty man behöfver icke ha skådat synnerligen djupt i regeriogsförbållandeva i Norge för att öfvertyga sig om, att hvad som här saknas ! just är ett system, en allsidig och fast stadgad politisk åsigt, en klar och ordnad öfverblick öfver de inhemska och främmande förhållandena och en derur utgången sjelfständig mening, i hvilken riktning, mot hvilka mäl och genom hvilka medel utvecklingens gång på bvarje punkt bör dedas. Det är denna med klart medvetande uppgjorda och med fast vilja följda medelväg, som den norska regeringen red staterådet Stang i spetsea icke har förmått finna. I stället bar bon vacklat fram och tillbaka meilan ytterligheterna, det ena ögonblicket i doktrinär halsstarrighet fordrande, att de konstitutionella reformerna skola vara afslutade tör alltid ped införandet af årliga storthiog och krampaktigt hakande sig fast vid den mekaviska jemnvigtsteorien, för att i nästa ögonblick ksrakterslöst öfvergifva de åsigter angående vigtiga politiska och administrativa frågor, som hon kort förut sjelf hade förfäktat. Det är deona brist på hvad man kunde kalla system i detia ords goda betydelse, som har beröfvat. regeriogen nationens och storthingets förtroende, i hennes egen midt framkallat splittringar, hvilka icke längre äro någon bemlighet, och beröfvat henne den sammanhållning, som är ett nödvändigt vilkor för ett kraftigt och fruktsamt initiativ. Att skildra detta, att ur denna synpunkt belysa händelserna i Norge under det senaste årtiondet, derur utdraga den moral, som med oemotståndlig kraft måste tränga sig på hvarje uppmärksam åskådare, samt högt och Jjudeligt attala, hvad det derföre är som det norska folket måste icke blott vänta, utan rentat fordra af den närmaste framtiden, i fail icke dess välfärd, dess aktnirg för den jagbundaa ordningen och dess kärlek till sina 1mstitutioner skola sättas på spel — detia ekulle ha varit en uppgift, hvars lösning skulle ha haft större positivt värde både i dagens strid och för historien än dena anklagelseakt, som författsrne af artiklarne om det Stangska systemet framlagt, till och med om den icke blitvit uppsatt med den talang, öfver hvilken den onämnde författaren haft att förfoga, En sådan framställning skulle också ha haft ett dubbelt värde af det skälet, att den skulle ha varit bättre egoad att afvisa en misstanke, som på de senaste åren oupphörligt har framkastats mot det liber.la par-l