nya kyrkolagen har väl blifvit promulgerad och den nya skolstyrelsen trädt i verksamhet, men gagnet af båda dessa reformer har åtminstone till någon del neutraliserats af mindre glädjande biomständigheter. Folkbildningens sak har väl framskridit gezom nya skolors inrättande, men en väsentlig lucka qvarstår der dock, så länge det svenska folkskolelärare-seminariet ej blifvit en verklighet; vi hoppas för visso att 1871 skall i sitt sköte bära denna frågas lösning. Om vi tillägga stiftandet af en fornminnesförening samt studenthusets fulländande, hafva vi i det närmaste uttömt listan på hithörande glädjande företeelser. Deremot ställa sig såsom skuggsidor: pressens fortfarande ogynsamma stälining samt en viss stiltje inom Jitteratur och vetenskap. Och ändock är det på denna väg, genom att tillgodogöra och uppsporra alla våra andliga krafter, som vi säkrast skola kunna ingifva aktniog för oss och vår ställning. Endast genom ett lifligt deltagande i det stora kulturarbetet skola de små foken kunna värna sin rätt att lefva. Måtte derför också — det är vår nyårsönskan — det fioska folket med alla sina krafter omfatta bildndingens och odlingens sak såsom sin och, utan att förvilla sig in på otrampade bivägar, med mera enig styrka än hittills förvalta, förränta, föröka det kapital af kultur och civilisation, det har lyckan att egal