Aftonbladet – 10 januari 1871, sida 2

Pastor Ollivera hade fortfarande bestämdt förnekat att sätta tro till sin brors brottslighet. Han ville ej söka afgöra huru det hade tillgått, om skottet lossats af våda, eller af en fiendes hand, men han kände sig öfvertygad om att döden ej följt af sjelfvilligt uppsåt. Sådant vore en omöjlighet, hade han sagt till mr Butterby, — hvilket yttrande föranledde denne värde person att anse honom som en galning. Mr Butterby hyste ej mer än alla andra menniskor ens en skugga af tvifvel rörande giltigheten af juryns utslag. Älla menniskor, sade vi, men Alletha Rye var ett undantag. Efter de ord hon yttrat till allmänheten vid gratven, hade hon iakttagit tystnad, men då mrs Jones händelsevis: ick höra talas om den förklaring hon afgifvit, hade den goda frun öfverhopat sin syster med törebråelser. Det var många års skilnad i ålder emellan dom, och bon ansåg sig hafva rätt att så tilitala heune, ehurn Alletha upprepade och vidhöll sin öfvertygelse. Mrs Jones deremot, ehuru hon hyst akining rör ur Oilivera under hans litstid, kunde ej tvifla på att han förkortat sitt lif. Min tanke är, att du blifvit förryckt, pannades hon. Att springa ut bland allt pack för att vara med vid grafven! Jag önskade att jag fått se dig. Ett godt rykte ir lättare förloradt än återvunnet, Alletha. Jag fruktar ej att förlora mitt,, svarade on lugnt. Det brukar så vara tills det är för sent utt ängra, sade mrs Jones snäsigt. Gud fösta mig! inte nog med att traska ut midt natten, utan så skulle du ställa till ettrikigt spektakel, falla på knä på våta marken ör att hälla :ön, medan alla menniskor sågo . å och så stiga upp och hålla tal till på öpet Junts säver att han inte kuntt röra