Aftonbladet – 10 januari 1871, sida 2

— Om Medieval-stilen innehåller Nordisk Boktryckeritidniog följande yttrande at Henri Fonrnier,! i hvilket vi till alla delar instämma: Såväl franska som utländska boktryckare hafva sedan någon tid försökt att återinföra de stilar man, rätt eller orätt, kallar elzevir, och användt dem så mycket, som vore meniogen att de skulle finna en allmännare användhing. Vi tillåta oss att här uttrycka vår tenke öfter detta försök och tveka icke att gifva det benämningen misslydkadt: Man skulle obestridligen begå en stor orättvisa, om man ej erkände den skuld, hvari typografien står till utmärktheter, sådana som Elz2viererna och andra framstående boktryckare från föregående årbundraden. Vi medgitva till och med, att några af våra samtida typografer, genori att återinföra dessa gamla stilformer, förstått att gaiska skickligt upplifva smaken derför. Men det ligger icke, som det synes oss, en välförstådd hyllning i detta slafviska återgifvande af former, orpamenter, indelningar, samt till och med fel, som äro der eller rättare deras tid egna. Utan tvifvel bör framåtskridsndet lemna plats ät hvad com af det gamla verkligen är värdt att bibehålla, men om detta framåtskridande inskränker sig till att efterapa och endast utmärker sig genom några få förbättringer, några få uppfinningar, så Bpphör det att vara framåtskridande och förtjenar icke längre detta namn. Det skulle vara en ohåilbar sats att påstå, awt i industrien det nya icke kan likna eller till och med öfverträffa det gamla. Hvad som en gång blifvit gjordt, kan icke allenäst göras ånyo, utan bör äfven kunna göras äuna bättre. Vi förstå väl att men för att omtrycka ett gammalt arbete anser sig behöfva begagna typer från den tiden, ehuru detta icke är ovilkorligen nödvändigt. Men att i en drägt, lånad från en annan åller, spöka ut sidor, hvilka så till form som tanke andas vutid, det är alldeles föråldradt, eller rättare, det röjer en brist på eftertanke, som stöter oss, en otillåtlig anzkronism, och vi se den alltför ofta i våra dagar uppenbara sig. Dessutom förråda rästan alltid enskilda småsaker i böcker, som framställas genom denna fantasi för forntiden, deras verkliga tryckniogstid, hvarigenom det stötande mot nutiden ännu skarpare framträder. Låtom oss derföre hoppas att modet, med sina hastiga förändringar, snart måtte afstå fån åenna tilibakaskridande ide.