Aftonbladet – 10 januari 1871, sida 2

sig, så förbluffad blef han. Alletha Rye teg. Kaneke ångrade hon att ögonblickets ingifvetse ledt henne till detta steg. Hvad hade du att göra med alltihop? fortfor mrs Jones. Kanske du är klokare än juryn och coronern och jag och mr Olliveras vänner och alla de andra dessutom? Jag skulle tro att det inte kan vara tu tal om den saken. Låt det vara glömdt, hviskade Alletha. Glömdt! jo, det skall man se, du har nog dragit försorg om att folk intet glö:smer det så lätt. Hvad i all verlden kunde förmå dig dertill? Det var så ohyggligt att tänka, det rr Olivera skulle beskyllas för att vara sjelfspilling, svarade hon dröjande. Nå, förklara dig tydligare, Aletha. Du syftar alltjemnt på motsatsen, men hvad har du för skäl dertill? Flickans bleka ansigte öfvergöts af en rodnad. Inoteto, svarade hon hastigt. Jag har aldrig sagt att jag hade något skäl. Det är endast min dröm som förföljer mig, jag tyckte att han syntes vilja förebrå mig, att jag ej förr gått in och latit honom blifva upptäckt, och det hade väl ingen sjelfmördare gjort, derom är jag säker. En sådan vill nog helst vara i fred. Hade jag tegat, tillade hon bäftigt, skulle jag ej haft någon ro. Mrs Jores mörka, lifliga ögon fingo ett förvånadt uttryck. Ro! ro för hvad? För den döde, för mitt samvete. Jag skulle haft samvet-qval öfver att ej ba uppfyllt hans önskan att up.rätta hans minne. Mrs Jones var ailtför häpen för ait fiona att svar. Hon började allvarsamt frukta för sin systers förstånd. Richard Jones hade åhört detta vämtah som vrde rum på torsdags morgon vid frus