Aftonbladet – 7 januari 1871, sida 3

redt rum, hvars tapeter voro i guld och hvitt, lätt tecknade med purpur för att höja färgen. Mr Greatorex var der. Han satt vid eldbrasan och hade inslumrat, hvilket förvånade Bede, ty mr Greatorex var ej den man som brukade unna sig någon öfverflödig hvila. Det var i sanning högst ovavligt att se honom deruppe vid denna tid på dagen. Bede ville ej störa honom, ty han såg lidande ut, förmodligen en följd af hans nyss öfverståndna sjukåöm, utan gick ut och stängde sakta dörren. Utkommen, dröjde han ett ögonblick, liksom tvekande. Det var en rymlig öfre förstuga, nästan som en sal. Golfvet var betäckt med en mörkgrön matta, målade glasfönster i gult, blått och purpur insläppte dagern, på ena sidan var ett mindre orangeri der doftande växter blommade i solskenet, och ett par utsökta marmorgrupper ökade det angenäma intrycket. Bede stod tveksam. Ingen visste bättre än han sjelf huru ban fasade för ait meddela sin familj hvad som rörde Jokn Olliveras dödssätt. Hela hemvägen hade han grubblat öfver huru han skulle kunna bereda dem derpå, men han kunde ej ännu i detta ögonblick göra det klart för sig. Jag går väl upp för att kläda om mig förstv, bestämde han slutligen. XSmutsen var värre i dag än i måndags. Fortsättands upp till andra våningen, ämnade han just gå in i sitt rum då en dörr slogs upp på vid gafvel och en liten vacker flicka i blå klädniog med ett band knutet om det lockiga håret kom springande ut. Hon var dotter till kapten Greatorex, Den lilia damen hade af naturen en god portion egensinne,. ODH. den ömhet man fär slösade på henne hade bidregit att skämma bort