Aftonbladet – 5 januari 1871, sida 3

1-Linns anlag och snillegåfvor samt endast ör l eger 10,000 unvdervisningstimmar att dispo-I nera öfver, kan det då vara rätt att af dessa 2legna 5700 åt språköfningar och deribland 500 åt latiä och grekiskån; mek däremot åt hela båtörläraa icke fällt !:5 häraf, eller 560 -! timmar, medan religionen upptager jemt 50 proc. mera tid elier 840 timmar, Här är II dock icke fråga om ett lägre prestseminarium, der man hufvudsakligen lägger an på konsten att väl lägga sina ord, hvilka kallas formel bildning, der man föga aktar förnuftet och tankeförmågan samt hyser ett djupt miss. troende till natprvstensksperns; . I Mån svarar oss, väl, ati eleven kan få öfver på den reala linien 2), der språktimiarne å äro reducerade till 3750 och uvdervisningen t li naturläran utsträckts till 1225 timmar, utan tlatt religionen firlorat någon af sina 840. Skulle han behöfva latin och grekiska kan han ja lära detta sedan han lemnat läroverket och går in ett stycke på tjegutslet! Men detta svar är för ingen del tillfredsställan.de och 3750 språktimmar äro, såsom de jeu användas, alltför mycket för dessa lynnen, 83 att vi öpprepa vårt på ånger, att både Linne och Berzelius sannolikt blifvit bortkörda även från nutidens läroverk såsom oduglingar eiler lättingar. Att plåga I deras likar med oupphörliga latinska temata är lika orimligt som att plåga andra med inlärande af ett eler par hundra latinska namn I på växtet söm icke dat ribgtste intressera dem. kLinn8 lärde gig latino at Plinios och . skulle aldrig inhemtat språket på den gamla metoden. Denaa erfarenhet är lärorik. Lyckås mean blott iogifva en yngling varmt och lefvändö intreas? för ett kahskapsämne, skall man genom detta lockmedel kunna Jära honom hvad språk gom helst, om också icke alla grammatikens finesser. Också har man alldeles falskt uppfattat språkundervisningen, men förf:s mening är icke att nu ingå på detta kapitel, atan förbehåller han sig att vid tillfälle fd återkomma så till denna som andra svårare förseelser vid våra läroverk mot pedagogikens lagar. Här skulle blott vises att det na gällanda systerhbt icka nög besktar dö skiljaktiga sblagen och icke nog från sig aflägsnat den gamla surdegen. Man har låtit tyska klassiska skolkarlar allt för mycket inverka på sig. Detta om systemet. Man har gått framåt, betydligt fraxåt,men är äcpu långt ifrån målet; och tyvärr frukta vi att detta system alltför mycket omluldas af lärarne, såvida man får döma af im då, gom genomgår Pedagogisk lidsk ift. Men hvad fi mera frukta är den ömtålighet, som röjes när anmwärkningar göras vare sig mot systeret eller mot enskilda klandervärda personer. Det förra anser man vara höjdt vida öfver allmåohe töns fattniogsförmåga, och de senare vill man visst ej försvara, mea det tillkommer endast deras förmän att klandra och bestraffa dem. Eiler hur skall ican annars förklara den ifver, nästan hetta, hvarmed städse tillbakavisas allt tal öm Ööfveranstrångning, äfven när det framförts af föräldrar och läkare? Helt nyligea kunde ecklesiastikministern icke förmå en samling rektorer att erkäpna det berättigade i dessa klagomål, ehura skolan måste medgifva att de klagande, såvidt de tillhöra tyssnåmnda kategorier, äro kompetenta och att hon sjelf icke vidtagit tillfredsställande arstalter för att konstatera förhållandet eller för dess rättande:; Hvad åter persönerna avgår, så erinra vi öss en händölse, soih vål nu snart år tio år gammal, men svårligen kan förgätas och ännna tarfvar törklariog. År 1861 egde skolsn en högste chef — namnet har fallit ur vårt minne — hvilken tillstyrkte eller tillstadde, att det utmärkelsetecken, hvarmed en förtjenstfull lärareverksawhet plägar belönas, blef tilldeladt en rektor, som var känd öfver hela Sverige för stt oförnu?tiga och barbariska beteende mot eleverna, och at denna anledning kort förut stått anklagad inför landets domstolar. Omöjligen kunde ministern med denna belöning velat uttala sitt gillande af det olagliga beteendet och på samma gång förklara, att den inom skolan rådande anda icke bör vara fridens, kärlekens och tålamodets, utan de otyglade passionervas, öfvermodets och råhetensi med ett ord, en anda som numera är kontraband äfven inom våra korrektionsinrättningar. Någon annan förklaringsgrund måste gifvas. Det var, trodde man, ett uttryck af högt missnöje över att allmänheten efter fåfänga, årslånga klagomål sjelf vågat taga hand om saken. Och man frågade sig med oro, om ministern här endast gifvit lut åt sin egem förtrytelse öfver de styrdas, inblandning i de styrandes angelägenheter eller om han velat gifva en upprättelse åt lärarekåren, som delade hans förtrytelse. Vi hoppas dock att den förra uppfattniogen var den rätta. För öfrigt — vare detta sagdt till lärarekårens heder — finnes för närvarande ingen anledning att sätta denna ömtålighet på prof och väl är det, enär ett ganska tärskt exempel tyckes visa att enda medlet att få en oduglig lärare aflägsnad, är sjelfva skolans opphätvande, ett i sanning något för radikalt medel. Desto mera oroarde är det andra slaget af ömtålighet. En reform i vårt skolväsen kan visserligen påbjudas; men skall den med framgång kunna genomföras, erfordras dertill nödvändigt lärarnes understöd och goda vilja. Men burn är det möjligt att uppfylla detta vilkor, om lärarne se en per2 TIBA 2) Fransmännen, våra och allas mästare i konsten att uttrycka sig korrekt, kalla denna linea den vetenskapliga, hvaremot den klaseiska af den benämnes den litterära. På ren svenska skulle således den förra heta den vetenskapliga och den senare den vittra, såvida denna tuklyfning skall bibehållas. — Vid sfvannämnda beräkning ; i8 hafva vi antagit lästiden till 25 veckor, thed a! seende pi k. och pingst!ofven. — Att nedd