Aftonbladet – 4 januari 1871, sida 3

År det — nhvad? frågade: Bede och såg upp. Hans röst ljöd skarp af smärta. Sjelfmori. Aldrig fanns väl mindre sannolikhet för att ett sådant skulle begås af någon, än af din kusin John Ollivera Så tänkte äfven jag, instämde mr Greatorex. Men huru skulle det annars kunna ha gått till? Det fions åtminstone en möjlig förklariog ännu, äfven om man lemnar åsido tanken på ett vådaskott. Mr Bede Greatorex tycktes. fästa sid vid de sista orden. Hans ansigte nästan ljusnade för ett ögonblick. Tror du verkligen att det kunde ha skett af våda, Kene? I sådant fall... Nej, det tror jag inte., afbröt juristen. Jag sade ju att vi skulle lemna tanken derpå äsido. Jag häntydde på det förra alternativet.o Mr Greatorex förstod hvad han menade, men skyggade för den piosamma fö utsättningen. Hvem skulle velat skada Ollivera? Han hade ja iogen fiende.v Såvidt vi känna, men jag försäkrar dig, Greato:ex, att jag finner denna orsak mest antaglig Bede Greatorex skakade på bufvudet,. De fakta com hittills kommit i dagen tycktes vara bestämda och ovedersägliga. De trädde in i sängkammaren. Der var allt i sama skick, som när tjenstflickan förepiende afton ställt den i ordning för natten: å ett litet bord låg mr Olliveras bönbok och den fiekbibel han brukade medföra på resor. Bede Greatorex erfor en plötslig känsla af mattighet i det han såg sig omkring och måste för ettt ögonblick stödja sig mot väggen. Det var likväl ej tid att nu hängifea sig åt sorgen. Han gick ut för att fråga efter telegrafbyrån och afsände ett telegram till sin far, deri ban, så godt sig göra lät, sökte mildra det första intrycket af den bedrötliga nyheten, likasom vi något hvar önska göra när något freliet inträffat: Tyjgram et innehöll pndast att John (mr Öllivsras vanliga bebärtprog inom fämiljen) plötsligt aflidit. Dettå