Aftonbladet – 2 januari 1871, sida 2

månskenet. Mr Jones hade stannat vid hörnet af kyrkogården, der han först blef varse folkhopen och i följd deraf kom han nästan i onedelbar beröring med likbärarne, hvilkas tuoga steg och långsamma framskridande gjorde ett nästan hemskt intryck. Hvad är det? upprepade han ånyo, nästan ursinnig att ej blifva upplyst om sammanbanget. Kan ni inte se att det är en likkista. Den skall få sin plats der borta vid korsvägen. Men hvem ligger i kistan? En gentleman, som fallit för sin egen hand. Juryn förklarade det vara sjelfmord och derför skelt ban jordas i tystbet. Bevara mig väll utbrast mr Jones, som, ehuru något flyktig och lättsinnig samt fallen för att förslösa rätt mycket pengar på sina tillfälliga utflykter från hustru och hem, likväl på det hela taget ej saknade känsla, Den stackars karlen,,, hvem hvar hen?v En af de der juristerna, som komma hit för sessionerna,, Mr Jones skulle gerna gjort flera frågor, men hindrades derifrån af två skäl. För det första drog sig hans granne undan för att komma närmare dem som trängdes för att uppfånga en skymt af den korta akten. För det andra igenkände han i en ung qvinna, som just nu gick förbi honom, sin hustrus syster. Mr Jones gouggade sig ånyo i ögonen, inom sig undrande om äfvep denna syn var en verklighet; ty miss Rye var ett väl uppfastradt, ållvatligt fructimmer, som visgt Hd ig förr lempat sitt hem nattetid för et beskåda hvarken biöllop eller begragvingar. Mr Jones började verkligen tro, att han gäckats af en synvilla, men under det han grubblade Då saken, hade hon försvunnit or sigte, et var verkligen miss Rye