JACUILU, BRUHC Vara Sa Nara tClorL ig. 1) Mr Meredith nästan log, men försökte icke latt rättfärdiga sig. , Godt, sir, jag ser huru det är, fortfor I mrs Green förbittrad; jag är i ert våld och ni tänker låta mig få erfara det. Men tänk också på, huru det kan gå för er sjelf en gåvg, u:å ni visar andra så mycken hårdhet., Professor Smith hade lemnat testamentet åt mrs Green, som för säkerhets skull lagt -Idet i en inre klädningsficka, der hon alltid ,plägade förvara sina pevgar på resor. Ur I detta förvariogsrum upptog hon nu ett sam; manvikt papper, som hon sastade på bordet. ; Mr Meredith tog det och läte med uppI märksamhet innehållet. Endast derader som innefattade miss Merediths underskrift voro litet osäkert och med en lätt darrning skrifna, I men hennes Silvia Nardi och Maty Groom vitnade hvarken om tvekan eller oro. Denna I säfliga, simpla hvardagsmenniska, hvars tanI kekraft mr Meredith alltid hade ansett slö, I hade bevisat sig vara en både skicklig och väl förfaren förfalskare. Hade ej en oförutsedd händelse inträffat, skulle han aldrig genomskådat hennes bedrägeri. Han lade lugnt tillbaka testamentet på bordet och sade: Vare sig att ni i ond afsigt, eller inte, vill öfverlemna detta dokument till mig, så bör jag säga er, att ni fullkomligt missförstår mig. Jag har ingenting att göra dermed, ej heller har jag något intresse af att ega detsamma. Hvad jag ville säga er, är att jag skall bestrida dess äkthet, i händelse ni söker begagna er deraf, men sjelfva dokumentet vill jag ej ha något att skaffa med. Behåll det gerna och använd det, såsom ni finner för godt. Mera förskräckt än om han hade yttrat den strängaste hotelse, stirrade mrs Green på honom. Då han i detsamma ämnade gå, räckte hon ut sin hand för att hindra honom, och sade med någon ängslan: Mr Meredith, jag börjar tro att, allt noga betänkt, bör jag inte behålla denna förmögenhet. Hade miss Meredith fått lefva, skulle hon utan tvifvel skrifvit ett nytt testamente och förstört detta. Ni gör som ni sjelf finner bäst med de tiotusen punden, men jag känner att heia arfvet bör jag ej behålla. Mr Meredith svarade intet. Hon sade alltid att jag skulle få tiotusen puod, upprepade mrs Green med gnällande röst. Han fästade på henne en stadig blick, men icke ett ord kom öfver hans läppar. Det fanns ingen hjelp — han ville icke lofva någonting, icke bistå henne uti att befordra sin egen undergång. Hon grep testamentet med en ursinnig blick, höll det öfver lampan, och kastade det, sedan det tagit eld, i spiseln, der det småningom förtärdes, alldeles som det förra testamentet, hvilket föranledt så mh ket ondt. Mr Meredith såg på, fullkomligt passiv, ja, snart sagdt likgiltigt. Det var ert eget verk, sade han. Ja, så var det, svarade mrs Green med ett uttryck af trötthet. Han bockade sig och gick ut. Mrs Green stannade ensam i matsalen och såg sig omkring med en slö blick. Ännu en gång hade således rikedom halkat henne ur händerna. Fattigdomen och i sällskap med honom en hemsk spökbild som nämnes vanheder, skulle blifva hennes följeslagare genom lifvet. Detta var för mycket! Hon hade utstått många grymma skakningar sedan miss Merediths död; först det tunga slaget af en sviken förboppning, som nästan hade förkrossat henne; sedan den brinnande frestelsen — det brottsliga dådet. Och nu det våldsamma fallet från rikedom och smicker, ned l i torftighet och förakt — och dertill blygseln och fasan för upptäckt. Ty det är syndens sorgligaste hemsökelse, att ehuru den felande blindt öfverlåter sig åt slumpen, har han ingen lit till deras öfverseende och ädelmod, som han sökt förnärma. Om äfven mr Meredith ännu så länge skulle tiga, så fanns Silvia. Huru förmå henne till tystnad? En: kallsvett bröt fram i mrs Greens ansigte då ) hon tänkte härpå. Jag måste se henne, — Il; jag måste tala vid henne, tänkte hon, och , lik en ande, framkallad genom hennes önskan, öppnade Silvia i detsamma dörren och l: steg in. Hon hade tröttnat vid ensamheten ; i FF Era d j Å uppe i sitt rum och de tankar som väcktes deraf, men då hon utanför salongsdörren,!; hörde mr Merediths röst, vände hon sig förfärad derifrån och giok ia in i matsalen, som l denna tid på dagen alltid plägade vara tom. l, Då hon blef varse mrs Green, stannade hon , och deras blickar möttes under en menande l; tystnad. f Ja, min bästa, det är förbi alltsammans lt nu! sade mrs Green slutligen med klagande i, d röst. Jag förmådde ej bära tyngden af miss Morediths storartade testamente och derför , har jag i mr Merediths närvaro brännt upp lg det — der ligger det ännu och glöder. —l, Derefter tror jag väl inte att någon skalllg betvifla min oegennytta.o Hon kastade på Silvia en förstu!en blick, men denna förblef tyst och kall. Hon hvarken kunde eller ville låtsas tro på mrs Greens storsinthet. Det enda hon yttrade var således: Jag tror att ni gjorde ganska rätt deri, mrs Green, hvarefter hon satte sig ned, hvilade armbågen mot bordet och skuggade sina ögon med handen. Hon hörde mr Meredith ? förstugan säga farväl till lady John. Han gick. Porten tillslöts efter honom, gårdagrinden smällde igen — nu var han borta Lady John, som undrade hvad i all verlden han kunde haft att säga mrs Green, gick in . salen för att få veta det, och blef litet flat, lå hon varseblef Silvia. Hvad sitta ni här och smida ihop för xomplotter ? yttrade hon med eti bemödande utt skämta, Mrs Green säg, som hon trodde, sin väg sanska klart för sig, Helst hade hon allleles tigit rörande det olyckliga testamentet, nen då detta var omöjligt, beslöt hon spela rollen af aegennyitig. uu Tam hamn frank vm 00 hulland sara med sppom el h d ö -J