NITTONDE KAPITLET. De talade koappt ett ord vidare, förrän de voro framme vid lady Johns port. När de kommo in i förstugan, sade Silvia med trött röst: Jag mår ej rätt väl. Jag tror att jag går upp i mitt rum. Mr Lovell satte sig ej emot hennes önskan. Han tänkte att troligtvis mr Meredith redan samma afton torde söka ett samtal med mrs Green och kände sig rätt nöjd med ett Silvia då icke var tillstädes. Men hvar är mademoiselle Nardi — bvar har ni gjort af mademoiselle Nardi? frågade lady John, då mr Lovell ensam kom in i salongen. Hon kände sig rågot trött — iogenting vidare, — och gick upp till sig för att hvila en stund. Ah! se Georgie; jag har ej seit dig förut. Hur är det med dig? Miss Lovell svarade mycket sedesamt att hon nu åter var alldeles frisk och tackade honom för den chokolad, som han hade skickat henne. Jag har mera med mig nu, åt dig, sade han och satte sig bredvid henne. Hvar — hvar har du den? inföll hon med tindrande blickar och stack genast ned handen i hans rockficka. Nej, Georgie; nej — inte der; i min kappsäck der uppe — en hel kartong. Stor? inföll miss Georgie och spärrade upp sina ögon. Mycket stor. Åh, hvad du är hygglig och snäll! sade hon med synbar förtjusning. . Mr Lovell strök blott sina polissonger och såg på henne. Inom sig tänkte han med en liten sjelfförebråelse, hade det ej varit för dena der fördömda de YEpine och för alla juveler som jag gifvit Silvia Nardi, så skulle jag kunnat göra någonting för Georgie. Jag borde göra något för henne; hon är min rätta kusin, hon är fattig och då hon låter bli att nyttja simpla ord, är hon en rätt snäll, liten flicka. Ej just mycket vacker, men nätt och behaglig i alla fall.. . Hvarför tittar du på mig så der?. frågade Georgie litet orolig; är det något i olag? Mr Lovell svarade att så icke var och fördjupade sig ånyo i sina tankar, undrande i tycher om han I gande ga it Så Jävet för Georgie, men hade jnst kommit så Jångt att han till än ledsnad insåg all det var