le till, hvarför Silvia så oförväntadt och på et så eget sätt hade antagit hans frieri. Mi Meredith, hvilken hennes berättelse rörde så nära, tycktes vara lugnast af dem alla. Är detta allt? frågade han, då hon slutat. Ja — och säkert är det nog? I ett afseende, ja. Och likväl känner jag mig högst villrådig. Mrs Green her både väntat och gjort sig förtjent af en vacker donation, men att min kusin skulle lemna henne allt hvad hon egde, det trodde jag inte. Deremot är jag fullkomligt säker på, att om också namnteckningarne äro falska, t. Iså är sjelfva testamentet det inte. Ni tviflar änno! utbrast Silvia. Nisäger om,, då jag är lika säker härpå, som att jag står här och talar med er. Ja, jag tviflar, emedan det synes mig så otroligt att mrs Green skulle vilja spela en så dålig roll; och, uppriktigt sagdt, äfven derföre att jag aldrig kuonat tro henne om att vara så skicklig i handtverket. Mr Meredith, det var ej någon dröm af .I mig. Jag kan ej förklara någonting vidare. tlJag anför endast fakta och ber er: var öfvI verseende mot den arma mrs Green. Det skall bli hennes eget fel om hon får -Ilida,, svarade han allvarsamt. Låt oss nu går, sade Silvia med bekämpad rörelse till mr Lovell. xMr Meredith vet sjelf bäst huru han bör handla. Han tackade henne för det besvär hon hade baft vid att meddela honom saken, men yttrade icke ett ord för att hålla dem qvar. Han följde dem blott öfver borggården till den yttre porten och der sade de hvarandra farväl. I Jag förmodar att efter denna underrättelse Ikan ni inte anträda resan redan i morgon? I yttrade mr Lovell. Mc Meredith såg förvånad ut. Det har aldrig varit min afsigt att fara i morgon, sade han — mr Eaofields upplysning befanns således ånyo oriktig. — Ångbåten afgår först den tionde i nästa månad. Mr Lovell yttrade icke ett ord öfver att mr Meredith ännu skulle dröja fjorton dagar vid Saint Remy; han anhöll blott stelt om sin vördnad för madame de YEpine — Silvia vågade ej uttala hennes namn — lade mademoiselle Nardis arm inom sin och med en mans utseende som har vunnit sin egendom och ämnar behålla densamma förde han henne med sig och gick. Charles Meredith stod ep stund och såg efter dem och ingen mer än han sjelf anade med hvilken lidelsefull saknad. Med en djup suck vände han sig derpå om, och gick med långsamma steg åter in i det tysta, ödsliga hemmet. För en stund talade mr Lovell icke; slutligen sade han: Tillåt mig fråga, om ni ämnar trä Meredith någon mera gång innan han reser ?, Nej, det gör jag inte, svarade Silvia stilla. Då torde jag kanske tå anse mig ega ert löfte att ej försöka träffa honom. Silvia stannade. Hvad menar ni härmed? Jag har ingen dold mening under mina ord; men ni är mycket ung och oerfaren, och tills ni blifvit min hustru, står ni utan beskydd. Jag kan i sanniog ej inse hvarför ni och mr Charles Meredith skulle behöfva mötas, annorlunda än såsom hvar och en ung dam sammanträffar med en ung herre i en societet. Jag har ingen önskan att åter träffa honom; jag vill ej se honom vidare, svarade Silvia sakta; hade jag inte nödgats säga bonom detta, skulle jag ej sökt honom nu heller. Det är troligt; men ser ni, hade jag inte upphbunnit er, skulle det varit mindre lämpligt att ni kommit helt ensam till mr Meredith. Detta är likväl en sak, som i hvarje händelse inte vidare skall inträffa, då han så snart reser sin väg Skal! han resa, då ban blir så rik? Hvem vet om han verkligen blir rik? Det kan ju finnas ett testamente i England — kanske vet han redan af det. Ja, men det testamente som jag bevitnade, var det sista, inte så? Detta är ju försvunnet -— det var, som ni vet omöjligt att åte:finna. Nej, min tro är, att någonstädes i Ergland fås nog reda på ett annat testamente. Miss Meredith var alltid färdig att skrifva ett sådant. Det skulle inte alls förvåna mig om det vore till fördel för miss Gray. Silvia svarade intet. Hon kände sig både förvirrad och nedslagen. Hon trodde sig hafva återgifvit mr Meredith hans rättmätiga förmögenhet och nu var det måhända för miss Gray hon hade verkat. Nej, inte för henne, iote heller för honom,, tänkte hon med djup och smärtsam hänförelse, men för det rättas skull. Jag skall och jag måste finna mig vid hvad jag en gång sjelf bar valt. Jag vill ej se tillbaka, ej förtäras af saknad och hvarken i kärlek eller bitterhet vill jag tänka vidare på Charles Meredith.o PP vv PR bt 2 — -— --— po NITTONDE KAPITLET, De talade koappt ett ord vidare, förrän de tara foar—7 ma vid lade Tahaa nnrvt ön dn