Aftonbladet – 31 december 1870, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. bl Snådiga professorer. För någon tic Mledan tiv us kpl miändska akademien oct universitetet i Dublin det orådet före att til universitetet i Göttingen afsända en adress i hvilken detta universitet uppmanades at förena sig om en protest af lärda sällskaper emot Paris bombardering. Detta var ett mycket oförständigt företag af sagde korporationer, till hvilket de blifvit förledda a! Iden förmodan att professorerna i Göttinger icke alldeles skulle glömt det sätt, hvarpå Hannover år 1866 tvingades att påtaga sig det ljofliga kgl. preussiska oket. Bemälde lärda korporationer borde nemligen ha tagit i betraktande för det första tyskarnes lätthet att bli yra i mössan vid blotta tanken på att deras Vaterland skall kunna rycka någon ,öfvergifven broderstam samt litet dertill från en annan rättmätig egare; samt jför det andra, att grefve Bismarck icke skulle ha mera skrupler vid att stänga universitetet och sätta dess prefessorer inom lås och bom, än han haft för att låta placera i Jacoby och andra socialdemokrater i fängelse. Hvilken orsaken än må vara, säger Daily News, som berättar denna historia, så är det säkert, att Tysklands professorer, de i Göttiogen inbegripna, numera äro de mest krigiska bland menniskor. Bismarck och Moltke, FPalckenstein och Mantenffel äro dufvor i jemförelse med dem. De segrar, om hvilka de i sina säkra studerkammare ha hört berättas, ha hos dem väckt en ursinnig patriotisk hänförelse, hvilken nästan går öiver gränserna för sundt förnuft; dech sålunda har, hvad mycken lärdom icke kunnat i detta afseende fulit uträtta, blifvit fallbordadt af Fritzs och den röde prinsens segrar — hrr professorer ha blifvit alideles vridna i hufvudet. I sitt svar till de irländska professorerna yttra de att det tyska folket i sina andliga sträfvanden och förhoppningar alltjant söka att kliggöra Paracelsi stolta ord: Engelsmän, . italienare, det är I s0oa skolen i ag eder.v Det varett olyckligt val då hrr professorer, såsom man ser, tozo till förebild denna galce mystisker, till hälften charlstan, till hältten fanatiker, hvars löjliga inbilskhet och egoism de nu imitera. Ått veriden,, fortfara de, sännu eger qvar sin tro på rättvisan, derför har den med Gads nåd, det tyska folket att tacka. Herrliga tyska folk! Biygsamma professorer! Ett sådavt spår har ej blifvit hördt alltsedan Martin Chusslewit i Amerika hörde orden: Vi äro jordens intelligens och dygd, den menskiiga natnrens grädda och den mora. ska kraltens blomma. Våra ryggar bli allt rakare och rakare. Vi måste, bli riktigt stora, eljest skola de öfriga resa sig och vi ligga unger. Vi visa vildt våra tänder, säger ja eder!o I ett ögonblick sådant som deita — fortfar den engelska tidningen — utgör åsynen af dessa lärda män, som göra sig till ett åtlöje för tvenne hemisferer ett slags vederqvickelse under den plågsamma spänning, som beherrskar tanke och känsla. Men ändå är detta spektakel icke nöjsamt. I andens och kulturens land borde deras representanter visa deras verkningar i handiing och ord. Tyska professorer må ha mycket stt lära engelsmän och andra barbarer. Men att äfven de ha mycket att lära af dem och mycket att sjelfva glömma, det bevisas af den blandning af gudsuådlighet och skräfvel, hvarill lärarne vid ett uviversitet, hvilket en gång rar Tysklands utmärktaste lärdomssäte, gjort ig skyldiga af en högst obetydlig anledviog, . (8. P.) 1