Aftonbladet – 31 december 1870, sida 3

RK och ansåg äfven sjelf sig icke vara den man som skulle låta gyckla med sig, och vi måste göra Silvia den rättvisan att, så passiomerad, egersinnig och nyckfull hon än var, hade der ej varit henne möjligt att den ena dagen lofva en man sir trohet och den andra dagen taga sitt löfte tillbaka. Hennes qvinliga stolthet och hederskänsla förbjödo ett så bedrägligt och oblygt uppförande. Från den stund då hennes läppar med ord bekräftade det förhastade löfte hvartill svartsjuka hade drifvit henne, beslöt hon att stå fast dervid. Jag skall aldrig bryta mitt ord, tänkte hon med qvalfullt hjerta. Jag har gifvit det och dervid blir det. Mea om, som vi nämnt, mr Lovell med lätthet bar sin andel af bojan, så tyngde den andra delen så mycket härdare hacs blifvande maka. Han behagade henne. på visst sätt; i hela hans väsende låg en grannlagenhet och god takt som bon tyckte om, och hon kände, med en qvinnas fina aningsförmiga att han var både hederlig cch god; men det band som fästade henne vid honom var icke förthy en plåga och hvarje länk deri qvalde henne. Den blixtrande diamantring, som mr Lovell gifvit Silvia som förlofniogsring, hade behagat henne under tre timmar, men derefter började hon tyckafatt den gjorde henne illa och så fort hon kom upp i sitt rum tog hon den af sig. Hennes album med de romerska vyerna hade först förtjust henne. Hon skulle för alltid velat betrakta Colosseum, med dess väldiga murar framträdande emot den rodnande aftonhimmelon, men då mr Lovell, som naturligt var, ville se detta tillsammans med sin fästmö, var all fröjd borta och taflorna syntes henre så färglösa, liksom hade ett elakt troll andats på dem. Och likväl måste hon finna sig i allt detta, äfven setan Charles Meredith sett henne profva wna juveler, sedan hon sammanträffat med bonom i miss Merediths rum. Hon måste lära sitt öde, men då mr Lovell reste bort, ewor hon en lättnad i sitt sinne eom hon ej vårdade sig om att dölja.