Aftonbladet – 31 december 1870, sida 2

Silvia vände sig långsamt om och såg på henne med ännu djupare allvar i sina mör ögon. Hvad är odrägligt? frågade hon. Alltipg, — professor Smith, att börja medn, svarade Georgie häftigt. Kan man inte kalla det så, som han ibland långa stunder går på ? Jag lyssnar ej på honom. Men du kan väl inte hindra dig ifrån att höra? Och att Gerald nu rest bort, det kallar jag också odrägligt, tillade hon med ett uttryck af harm. Han kommer åter. Ja, men när? Det vet jag inte; — jag frågade ej deromp, svarade Silvia och gick låvgsamt sin väg. Jag tror inte att hop bryr sig ett enda grand om honom! tänkte miss Lovell. Jag tycker visst inte om Ada, men hon tyckte åtminstone om honom., Den tid, som förgått sedan mr Lovells förlofning hade fullkomligt visat sapnivgen af Ada Grays förutsägelse. Första kapitlet af hans fästmanstid bade varit ganska stormigt och just derföre behagade det honom så mycket mera. Ada, som såg huru intagen han var i sin fästmö, erkände i tysthet för sig, att hon aldrig skulle så kunnat förtrolla hovom, Silvia var egensinnig, otålig och nyckfoll, men mr Lovell fördrog allt, tröstande sig dermed att denna trotsiga, unga varelse ändå till slut skulle bli mrs Lovell. I verkligheten var bojan för honom lätt att bära. Han hade af eget val pålsgt sig densamma, och hans trolofvades små, förtjusande kapriser lifvade och roade honom. Allt gick således väl, tills Charles Meredith uppträdde på scenen. Då vaknade hos mr Lovell svartsjukan och den var ett cbebag hvarpå ban icke gjort sig räkning. Men bans svartsjuka hade änpu aldrig blifvit uttalad och således ej heller kunnat leda till en brytning emellan de trolofvade; båda kände likväl irom sig att den fanns, och för dem båda medförde den en kärs!a af ovisshet och plåga. Mr Lovell var fatt besluten att icke oafetå från sin rätt till Silvia; han var icke