Aftonbladet – 31 december 1870, sida 2

Jag kunde taga henne ifrån honom, tänkt Charles Meredith. — O, huru lätt! Jag hai blott att sträcka ut handen efter henne oci jag kan det inte... jag bör det inte! Nej det vore vanhederligt cch lågt att försöka något sådant. Oiika tankar dväljas hos de unga och de gamla. Medan dessa bittra reflexioner upptogo den unge mannen, qvaldes hans kusir af tanken på sina lidna oförrätter. Hon satt med hofvudet sänkt mot bröstet och blicken fn vid golfvet. Hastigt såg hon upp och sade: Nu må pi allesammans gå... jag vill er ingenting vidare. Silvia såg på henne med tårfylda ögon och darrande läppar. Ni har gjort mig olycklig, sade hon. — Gud förlåte er — jag kan det intely — 7 Hon gick förbi dem alls, öppnade dörren och försvann. Charles Meredith såg på miss Gray; hon steg upp, gjorde en afskedshelsning för miss Meredith, och de voro båda på väg att lemna rommet, då dem sistvämnda fra tillropet: Stanna! hejdade dem vid lörren. Charlie, sade hon, du kan ännu välja. Lofva att inte blanda dig uti din eländige svågers affärer, och — jag skall förlåta dig. Jag kan inte lofva...... Säg att du ej vill det, inföll hon, Jag kan ej bryta det löfte som jag frivilligt har gitvit mr Lovell, sade Charles Meredith. Så gå... och kom ihåg att du sjelf har valt. De gingo, och endast mrs Green stannade inne hos miss Meredith. Ada, sade mr Meredith, mig skall hon aldrig förlåta, derom är jag lika säker, som på att jsg står här. Bjud till att göra fred med henne och tänk ej på mig.. Miss Meredith har aldrig rätt kunnat tåla mig, svarade Ada lugnt. Min tro är, att hon pu vänder sig till mrs Green. Farväl, Charlie! Haf ingen oro för min skull, Mad samma stblta lugn räckte kon höröm