Aftonbladet – 31 december 1870, sida 1

AMA Sia SPEED BESIEOLPAIR RARE BD AME dh MATAER MIG nare hälft företett verldshändelser, hvartill historien knappast visat motstycken. Det verldsliga påfvedömet har slutat sin tusenåriga tillvaro; det splittrade Italiens enhet har blifvit fullbordad och den nya stormaktens statschef skall snart intåga i Rom, rikets hufvudstad. Det gamla tyska riket har blifvit återuppbygdt på den tyska nationalitetens grundval, och kejsardömet har öfvergått från det Habsburgska till det Hohenzollerska huset. Spanien har från ast vara absolutismens och religlonsförföljelsens hemland blifvit en konstitutionellt monarkisk stat med folksuveränitet och nära nog oinskränkt religionsfrihet. Och Frankrike — det för sitt försvar käm-. pande och blödande Frankrike har afkastat den Napoleonska cesarismens bojor och blifvit åter: republik. Den dynasti, som grundades på krigi-. ska segrar, har fallit med krigiska nederlag, för att, böra vi hoppas, aldrig mer återvända. Den stora striden, jättekampen mellan Tyskland och Frankrike, har utgjort det häpnadsoch fasa-väckande skådespel, som under de sednaste månaderna tagit så verldens uppmärksam het i anspråk, att alla andra tilldragelser och samhällsfrågor trädt i bakgrunden, Samma strid; har ock bildat en partisöndring i åsigter, hvartill; i 1 intet exempel dessförinnan förekommit i historien, enär det icke gifves något land i den civi-i liserade verlden, hvarest icke partier uppstått, som med brinnande ifver ställt sig på den ena eller andra sidan. Tyskeller mransk-sinnad? — det är en fråga som menniskorna ställt vill; hvarandra från polarcirkeln till vändkretsen, från Amerikas yttersta vester till Rysslands yttersta; öster. i Det är sålunda ej att undra öfver, att denna! meningsskiljaktighet herrskat äfven i vårt land, ! hvi:ket, ehuru ej omedelbart berördt af den svora ! striden, dock mäste följa densamma med det lifliga intresse, som tillkommer ett politiskt vaket och bildadt folk. I denna meningsskiljaktighet har Handelstidningen intagit en ståndpunkt, som alvikit från våt lands allra flesta offentliga organer för den politiska diskussionen. Fredsvänner som vi äro, i kunde vi ej annat än fördöma det anfall från! Frankrikes sida, hvars fruktansvärda följder i krigets hemsökelser och ohyggligheter vi förutsågo, dervid vi likväl genast, å grund af de mångal trpvärdiga uppgifter vi derom erhållit från Frank-; rike, frikallade franska folket i dess samfäldbet från medbrottsligbet i det svåra dådet. Tyskland var det orättfä st anfallna landet, och när det nu reste sig, såsom en man, med underbar kraft och ifver, kunde vi ej undgå att följa denna höga ) yttring at en stor och bildad nations sjelfbevar relsedrift med vårt varma deltagande. Vi måste; göra det så mycket mer, som vi ej kunde för-i bise, att striden fördes af den germaniska stamij men, hvaraf vi sjelfve utgöra en gren, och att den gällde på samma gång den protestantiska; lärofriheten mot den katolska tvångsmyndigheten i andliga ting. För mängden af den svenska allmänheten framstodo händelserna ej i denna dager. Man trodde sig här se 1789 års Frankrike, med dess höga ider, uppträdande mot ett Tyskland, såsom sätet för militärdespotism och feodalism. Inför denna uppfattning måste till och med stamförvandtskapen gifva vika. Under det denna sednare uppfattning var förherrskande i Sverige, Norge och Danmark, befann sig den allmänna meningen i alla verldens:? öfriga frisinnade länder: England, Nordamerika, Belgien, Holland, Schweiz, Italien, m. m., på den; andra sidan. Hvad som var minoritet i vårt land ; var en stor majoritet i alla de nämnda länderna. i Detta vid krigets början och i dess första skeden. Men Napoleonlismen föll på sitt straffbara! dåd; Frankrikes yrkes arm6er fördes i tysk fån-! genskap, republiken fick öfvertaga den förkros-; sande uppgiften att försvara fäderneslandet mot i de fiendtliga härar, som inträngt i hjertat aflandet och sägrade sig omkring dess hufvudstad. Nu har den frisinnade meningen i dessa länder, som nyss följde Tysklands vapen med sina välönskningar, öfvergått på Frankrikes sida, emedan detta land nu kämpar för sitt eget försvar. Man har ej kunnat förbise det omständigheternas tvång, som drifvit de tyska härarne oaflåtligt framåt; man har ej heller kunnat utan beundran betrakta det hjeltemod och den sjelfuppoffring Tysklands söner oaflåtligt utvecklat i den blodiga kampen — men deras sak är nu ej densamma som vid Jrigors början. De strida för repressalier och landvinning, under det Frankrike kämpar för sitt lands integritet. När sympatierna nu öfvergått på det sednare landets sida, så är det ej emedan tänkesätten förändrat sig, utan emedan sakernas läge har blifvit ett annat. Häri ingår tilika en annan omständighet, som verkar, att våra bjertan klappa för Frankrike. Denna omständighet är, att de armåer, som Frankrike nu uppställer, utgöras till den allra största j delen af de fredliga yrkenas män, som inom den korta tiden af ett par månader blifvit ordnade under fanorna, beväpnade och öfvade. Kunna de tillkämpa sig segern, så skall dermed varda oemotsägligt ådagalagdt, att det icke erfordras 2 å 3 års garnisonslif för att göra ett folk mäktigt att försvara sitt land. Härtill fordras likväl en moralisk kraft hos folket, och det är emedan vi trott på tillvaron af en sådan kraft hos franska nationen och väntat på dess uppvaknande, som vi aldrig misströstat om landets räddning, äfven då de, som kallat sig Frankrikes vänner, gifvit allt förloradt. Följande alltså det fria, pånyttfödda, för sitt sjelfförsvar kämpande Frankrike med sympatier, som vi ej kunnat egna det orättfärdiga anfallskriget, skulle vi dock ej kunna jubla öfver Tysklands motgångar, utan känna fastmer för detta vårt stambeslägtade folk både beundran och djupt deitagande, vid tanken på de oerhörda offer det måste bringa detta olycksaliga krig. Allraminst kunna vi mot detta stora folk vända hånets och förtale:s brännande mordvapen. Våra låsare må bedöma denna vår uppfattning efter sina egna förestäliningssätt om saken; men på ett kunna vi göra anspråk: på aktning för en öfvertygelse, bvarom icke vi äro ensamme, utan som delas af många uppriktiga och upplysta patrioter i vårt land, hvarom talrika enskilda bref bära vittne, hvilka mångfaldigt uppväga den förkättring, hvarför vårt bedömande af händelserna blifvit utsatt från äfven sådana yrkesbröder inom pressen, med hvilka vi under åratal kämpat på samma sida och hos hvilka vi trott oss kunna påräkna vågon aktning och något erkännande. Men äfven denna strid skall väl komma till en lösning lika väl som många föregående, och de sår, som slagits, skola läkas. Renade rättsbegrepp och en högre sediigretskänsla skola, hoppas vi, uppväga och förmildra de mer eller mindre bittra minnena af hat och oförrätter, som följa kriget, i stort som i smått, uti spåren. Så skall, bör man hoppas, äfven något godt kunna följa af dessa gräsliga dåd, som kallas krig, likasom en förbättring kan följa på straffets lidanden. Deraf böra ock utgå allvarliga bemödanden å nationernas sida att undanrödja krigens orsaker, och hvilka dessa i första rummet äro, har detta år lärt tydligare än något annat. Anfallskriget skall blifva omöjligt, i den mån ett folk så ordnar sitt försvarsväsen, att det blir ett wverkligt försvar, men icke ett anfalisvapen i krigsly tnadens hand. Ett vilkor derför är en genomförd folkbeväpning, så ordnad, att landets fysiska och moraliska kraft dermed icke förqväfves och förslöas, utan höjes och stärkes. Detta är alla länders fråga, der man pu dignar under miiitärväsendets börda; det är särskildt en fråga för den nordiska halfön, hvars alla förhållanden göra ett väl ordnadt milissystem för oss lika naturligt som lätt utfördt. I den stund detta system blefve infördt i verlden, skulle kriget nära nog omöjliggöras. Så kunde omsider nationerna tå börja att egna sin håg och sin täflan åt den iure och fredliga utveckling, hvarpå all sambällsvälfärd beror. och hvarifrån uppmärksamheten nu blifvit alltför länge afvänd H