Aftonbladet – 30 december 1870, sida 1

dyrbaraste, ehuru -kanske ej det vackraste af de trenne garpityrerna, Nej, jag tackar er, svarade Silvia mildt och vände bört sitt ansigte. Hvilketdera ni skulle välja kunde endast väcka min saknad efter de båda andra., 4 Mr Lovell rodnade häftigt och såg besvärad ut. Att gifva alla tre var verkligen ter än hvad han hade råd till. Ehuru visserligen rik, egde Han icke några Tfabelaktigt stora skatter och hade deftill gjort förluster. Silvia började skratta och såg skalkaktigt på honom. SR Läs igen skrinet, jag ber! — tåg bort det och lät oss inte tala vidare om den såken. Ni tror väl inte, tillade hon och såg på honom med sin öppna, klara blick, att Jag gifter mig med er för edert guld och edra juveler ? Mr Lovell såg på henne och kände sig förtrolläd. Flera gånger redan hade Silvia gjort honom samma fråga och alltid med samma stolta, öppna blick, som måste öfver. tyga honom. Nej, denna unga flicka gifter ig ej för pengar. Gifvande vika för en O-motståndlig impuls, en ända till dårskap stegrad förtjusning, läde han åter skrinet i hennes små händer och slöt 1gen dem öfver detsamma. Bilvia hade upphört att hoppas något sådant; öfverraskning och glädje gjorde henne först stum; derpå utbrast hon i jublande fröjd, Ack! hur god, hur verkligt god ni är mot mig!, utropade hon och hvilade den fukriga blicken på honom. Men ni får ej så skämma bort mig någon mera gång — gör aldrig så; jag bark eve SE Mr Lovell skrattade cch bviskade i örat vå henne, NN Fresta mig aldrig mera att göra Så, min tiskade, ty jag kunde verkligen inte afhålla