Aftonbladet – 29 december 1870, sida 4

Charles Meredith undvek henne, och kon först då han dertill var tvungen. Ada Gra; hatade hon. Lilla Nardi brydde sig ick alls om henne, och lady John älskade fö uteslutande sin egen beqvämlighet för attin tressera sig för någon annan. Irgen had hon yvar mera än mrs Green, och henn mottdg hon med en så hemsk blick, att ho började känna sig orolig. Mår pni ej väl, bästa miss Meredith? frågade mrs Green med växande oro, Kom in, sade miss Meredith och vänd bort ansigtet. . Jag måste bevaka henne — bevaka och muta henne, tänkte hon. I deppa plan låg något som lugnade del bjelplösa och sjuka gvionsp, Mrs Greenp, började hon Inställsamt, ykon och sitt här bredvid mig. Mrs Green. fort for hen och fattade hennes band, jag ha beslutit att börja ett rytt lif och vi ivå skol: göra det så angenämt för oss — så högs angenämt!, Den stackars sällskapsdame kunde knapp fro gina egna öron, så under ligt ljöd detfa tal, men Tniss Meredith fart for i samma ton: och pu ämnar jag åte ändra mitt testamente. Du mins väl hur jag ep fång förpt skref det? Jag uteslö dem allihopa och gal allt ät välgörenhets iorättningar utom en donation till dig. Mrs Green mumlade att hon erinrade sij något. dylikt . Och hvart tog det testamentet vägen? Ni brände upp det, miss Meredith. Bjorde jog det? Hå, då kan det noj hända, att jag bränner ännp ett testamgnt och de få stå der, länga i ansigtet. Mrs Green teg men hon kände sitt bjert: slå bårdt. Det är sällsynt här i lifvet, at icke en persons svikna förhoppning, biir til vinst för en annan, och hvarföre skulle ickt deona andra vara jaust mrs Green? Får jag läsa för er? frågade hon me skenbar likgiltighet. Låt mig se, hvar sin tade jag? 7 on Miss Meredith gaf ej akt på hvad ho sade,