Aftonbladet – 29 december 1870, sida 4

—g— — — — vara så godt som intot och tänk, hvilken lycka för henne! Jag vet hvad du tänker, hördes miss Merediths skarpa röst och skrämde mrs Green, så att den stackars frun började darra; men det blir ingenting utaf, Green; det blir ingenting utaf.s Min goda miss Meredithl Jag säger ännu en gång: det blir ingentiog af; och ring nu på Symons; jag tror att jag vill kläda mig. Sålunda afskedad för denna gången, gick mrs Green ned och fick sin frukost sedan alla de andra hade sintat äta. Men knappt hade hon hunnit halfva måltiden, då bud kom att hon åter skulle gå upp. Miss Meredith satt qvar vid fönstret. Himlen hade mulnat och luften var kall och grå som grafver, medan den olyckliga, kärleksfösa qvwiangn satt och grämde sig öfver att, som hon kallade det, vara bedragen af sina båda utvalda gunstlingar. Ja, se ad uppgjort en komplott emot henne. Hon hade vd gifvit dem så godt igen — hade skilt den ka engelsmannen från Ada Gray, den I unga, lifliga italienskan från Charles Mereanor men olyckiig kärlek, som för ungdomen är ae. Mittraste af allt lidande, synes icke så för ålderdomen. Miss Meredith kunde endast tänka sig ett tillfyllestgörande straf för deras otacksamhet, och det hade hon ännu i sin makt att tiflfoga dem, Ja, hon kunde göra dem arflösa och lägga fattigåpmens pröfning till den ofvannämnda, Hvars bitterhet hon, sanningen att säga, föga hade besinnat. Får jag komma in? frågade mrs Green genom den balföppna dörren. en stränga vedergällning, som med all visshet drabbar de sjalfviska och kärlekslösa, började nu för miss Meredith. För första gången kastade hon en orolig bligk på sin stackars sällskapsdams follmånsansigte. Fänk l om detta tåliga offer för hennes tyranni nu j sin ordning skulle tyranvisera henne, sedan hyn ingen myra Hade ptt stöda sig vid,