Aftonbladet – 29 december 1870, sida 4

dock uppfyllde hennes sinne med oro. Miss Meredith begärde bläck och penna. Ämnar bon skrifva ett nytt testamente? tänkte mrs Green med tungt bjerta, ty ns. turiigtvis skulle ett sådant denna gång varit henne ogunstigt. Men det var icke så. Miss Meredith tog upp postpapper, skref några få rader, och vek tillsammans brefvet och förseglade det samt drog på klocksträngen. Skall jag skicka det på posten? frågade mrs Green. Nej, ljöd det korta svaret, det skall ej afgå med posten. Så låt mig ändå taga band om det, återtog den förra, med en ibland påkommande envishet. Plåga mig inte,, svarade miss Meredith och suckade; brefvet är till Charles Meredith och en betjent skall bära bort det.n Så gick det. Mr Green såg brefvet lemnas i hans händer, såg dörren tillslutas efter honom, hörde hans fotsteg nedlör trappan och kände med den resignation som upprepade svikna förhoppningar bade lärt henne, att hennes lycka nu åter stod på spel, Hon har skickat efter hopom; bam skall komma och naturligtvis blir det en försoning,, tänkte hon och suckade. Miss Meorediths ansigte bekräftade hennes farbågor. Det låg ett uttryck af bedröfvelse och pedslagenhet deröfver; miss Meredith såg ut jast som drottning Elisabeth, då denna längtade efter att få skänka uvga Essex sin förlåtelse; och som ingen falsk grefvinna Nottingbam här fanns som kunde förekomma försoningen, var det föga troligt att den sjuka ej åter skulle förlåta sin guastliog. Hon älskade honom, ehuru hennes sätt hade varit sådant att ban icke kunde lefva i hennes bus; troligen skulle hon nu uppbjuda allt tör att återvinna hans tillgifvenhet, Du vill gerna veta hvad jag skrifvit? yttrade miss Meredith tvärt och såg skarpt på sin sällskapsdam, Det kan jag gerna Säga dig, Grem, Jag har förbjudit hopom