Gray, — lugn och intagande som vanligt, — afbröt samtalet, Silvia kände sig blekna, då hon såg henne. Allt var nu förbi, men det var knappt en timme sedan hon för Ada Grays skull, som nu stod så lugn-och likgiltig, hade erfarit det bittraste lidande. Hon kunde icke förgäta att så var; hennes hjerta började häftigt slå, hon tyckte sig vara färdig att qväfvas, och trotsande alla tolkninar rörande hennes sätt att uppföra sig, steg on upp och lemnade hastigt rummet. Nå, min söta Ada, sade miss Meredith, mycket vänligt, bur är det med dig denna morgon? Jag har saknat dig så mycket. Hvar har du varit ? Jag gick för att se på slottet. Det är inte så illa skadadt som jag trodde, svarade Ada med en lätt tvekan. När komma de allesammans åter? frågade miss Meredith. sada Gray såg på henne, men aldrig hade miss Meredith sett lugnare ut än denna-stund, Aldrig hade hennes skarpa drag visat mindre afund, misstroende eller förbittring. Hon visste således intet. Madame de IEpine väntas ganska snartn, sade miss Gray lugnt. Jag önskar Charlie ville påskynda sin ankomst, yttrade miss Meredith. Jag är alldeles utiedsen på att vara här. Miss Gray svarade intet. Endast hennes vanliga milda leende, som kunde tagas för ett medgifvande, men dock i verkligheten sade just ingenting, sväfvade för ett ögonblick öfver hennes vackra ansigte. Du måste skaffa mig Charlies adress, fortfort miss Meredith och bevakade ismyg hennes ansigtsuttryck. Jag gissar att någon här har reda derpå. Skulle det besvära dig mycket ? Nej, visst inte. Onskar ni få den nu, miss Mereditb? Ja, om du vill vara så god; jag längtar just derefter. Miss Gray förklarade artigt att det icke alls var pågot besvär och sväfvade med lätta teg ur rummet.. Då dörrenZvaritillsluten ef