ag såg här på bangården. Bland annat errar jag mig, huru en af dessa äldre soldaer, om hvilkas mindre tilltalande uppsyn jag örut nämnt några ord, stod i banhailen och lemonstrerade för ett par unga mobiler, som ned öppen mun åhörde hans historier om efekten af det preussiska artilleriet och om åfängligheten af att tro, att någon annan unde hålla stånd i striden än den reguliera rmån. Nu var han olyckligtvis sårad och erföre kunde han icke vara med längre. Ofter en stund, då talandet och de fluida, jan intagit, gjorde honom mer och mer lifvad, örjade han emellertid beledsaga sina ord med tbörder och danssprång, erinrande om Maille. Det var tydligt att alla hans ledamöer befunno sig i bästa skick och att de blesyrer, om hvilka han i början ordat, voro ippdiktade. Andtligen hade tåget med de sårade afsått och, efter ytterligare någon stuads vänan, det tåg, som skulle gå vesterot mot Nantes, kört fram. De väntande passagearne störtade sig under trängsel och skuffliogar mot vagnsdörrarne för att få plats. Jag hade försett mig med biljett till andra klassens vagn, men måste skatta mig lycklig utt fiona en plats i tredje klass, så stor var redan vid instigningen. Till reskamrater ernöll jag en herre och en fru, med två barn, hvilka skulle öfver England begifva sig till Belgien, flyktande undan preussarne. För öfrigt var, vagnen uteslutande upptagen af soldater. Afven detta tåg medförde nemligen ätskilliga sårade samt, efter hvad jag sedan kom underfund med, åtskilliga föregifna sjukingar. I samma kupe der jag tätt plats, sutto, jemte en artillerist, som verkligen varit sårad i en af de första drabbningarne vid Orleans och ännu gick på kryckor, ett par underofficerare, som samma morgon hade lemnat Blois. Jag bemödade mig att upptäcka om de voro särade, men kunde ej finna annat än att de voro fullkomligt helbregda. Af deras inbördes förda samtal blef det mig småningom klart, att de afrest från armen såsom sjuka. Nu voro de emellertid så muntra och krya och utbytte så månget gladt skämt och trallade så många muntra visor, att jag fann mig follkomligt lugnad med afseende å deras befinnande för ögonblicket. Således äter ett par exemplar traineurs. Att döma afskämtet och skrattet i de andra kupåerna i-samma waggon funnos der tydligen ännu flere. Det dröjde emeliertid icke länge förr än det oskick, på hvilket jag sälunda sett prof, ådrog sig uppmärksamhet och beifran, Redan vid min ankomst till Nantes, ett par dagar efter åffärden från Tours, erfor jag att der rådde bland stadens invånare stor förbittring deröfver, att personer, som välvilligt öppnat sioa hem för att mottaga och vårda sjuke och sårade, fått hos sig inqvarterade soldater, som varit fullkomligt friska och sunda och hvilka lemnat armån blott aflättja eller feghet. Sedermera har, såsom jag redan nämnt, från regeringen i Tours emanerat ett dekret, gom anbefaller skarp uppsigt och sträng räfst med soldater, som anträffas kringströfvande, skilda från sina kårer. Målet för min färd denna natt var Angers, hafvudorten i departementet Maine-et-Loire, en rätt betydande stad med intressantashistoriska minnesmärken och en vacker staty af kuog Reng, ett verk af David från Angers. Tåget framkom till denna stad först kl. 4 på morgonen: Vid bangården fonnos vid tillfället hvarken vagnar, bärare eller någon menniska som kunde gifva anvisning på ett hotell. Jeg, likasom några andra res sande, som anländt med samma tåg, hade ingen annan utväg än att på vinst och för lust företaga en vandring i staden, för att söka tak öfver hufvudet. Bangärdshotellet; der vi först riogde på, var troligen redan förut uppfyldt at resande, ty ingen behagade öppna. Som natten var mörk och gaslyk torna släckta, såg det ut-som öm vi skulle få tillbringa de återstående timmarne under bar himmel i den bitande kölden, ty, gatorna syntes fullkowligt folktomwa. Andtligen träffade jag efter en stunds förlopp en karl; som vandrade en gata framåt. Jag anmosdade honom att hjelpa mig bära mitt bagage och uppsöka ett hotell. Han kände dock föga till staden och vi måste hjelpasåt att försöka, så godt mörkret tillät, läsa på skyltarne, för att se om ett hotell kunde påträfsfas. Andtligen fann jag ett sådant och ringde på, men fick från öfre våningen-det besked, att intet um fanns ledigt. Man visade mig emellertid gatan utföre, der ett annat botell skulle finnas. Letandet derefter underlättar des deraf, att ett par herrar, hvilka befanno sig i samma fördömelse som jag, redan stodo utanför och bultade på. Porten öppnades slutligen af en gammal fryntlig gamma,-som bad oss stiga in. Lokalen befanns vara ett anspråkslöst värdshus, der man äfven Hhadö rum för -resande, hufvudsakligen afsedda, efter hvad jag sedan kom under fund med; för traktens landtmän. Jag för min del var emellertid glad att ha fått tak öfver hufvädet, och vår fryvtliga värdinna gjorde straxt upp eld i jernspiseln i köket, dit vi inbjödog att inträda, på det vi skulle få värma oss; Hon slog derpå upp sin språklåda och berättade oss, med en snyftning, att man da gen förut hade tagit bort hennes stackars gossen, hvarmed hon syftade på sin 38-årige son, som var enkling utan barn och derföre tillhörde de mobiliserade som nyss hade aftågat. Härpå följde den ena historien efter den andra, stående i samband med kriget; och den goda gumman var snart så i färd med att berätta de sorgliga öden, som träffat en stackars fru, som flyktat från Paris och hamnat i Angers, der hon nu vistades utan